”Kina är redo att samarbeta med alla länder för att främja mänsklighetens gemensamma värderingar—fred, utveckling, jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet. Vi kommer att bygga konsensus bland människor med olika etnisk tillhörighet, trosuppfattningar, kulturer och regionalt ursprung, och förespråka en jämlik och välordnad multipolär värld samt en inkluderande ekonomisk globalisering som är till gagn för alla. Tillsammans ska vi göra vår gemensamma planet till ett fredligt, harmoniskt och trivsamt hem.”
Xi Jinping vid Kinas internationella vänskapskongress, 11 oktober 2024

Xi Jinping, det kinesiska kommunistpartiets ledare och Kinas president, ger i detta och liknande uttalanden uttryck för en nästan utopisk vision av världen. Denna retorik ingår i en diplomatisk satsning för att stärka uppfattningarna om Kina som en ansvarsfull stormakt.

Det har gått nästan ett halvt sekel sedan starten på den omvälvande ”reform- och öppningseran” som förvandlade Kina från en fattig nation till världens näst största ekonomi. Kinas nuvarande ledarskap har dock successivt backat från tidigare politiska reformer som innebar en försiktig liberalisering och åtskillnad mellan parti och stat, och utökar partiets kontroll över alla delar av samhället. Under Xi satsar partiet ännu hårdare på att uppnå fullständig modernisering genom tekniska och vetenskapliga framsteg och kräver en framträdande roll för Kina på den internationella arenan som en del av vad Xi kallar landets ”renässans”.

Kina har sedan länge övergivit sitt tidigare utrikespolitiska motto att ”hålla låg profil och bida sin tid”. I stället har landet etablerat sig som en normentreprenör i FN och andra multilaterala forum, i enlighet med sitt växande ekonomiska och geopolitiska inflytande. Sedan 2013 har Xi Jinping ofta uppmanat till att ”kinesiska värderingar” och ”kinesiska lösningar” bör främjas internationellt. Peking arbetar målmedvetet för att omtolka internationella normer och principer – såsom rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och demokrati – och ge dem ny innebörd.

Partiets omdefiniering av begreppen

När Kina åberopar begrepp som frihet, demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter har orden en innebörd som skiljer sig från gängse internationella definitioner. Den inramning av koncepten som Peking har anammat är dock ingen tillfällighet, utan är resultatet av flera årtionden av samordnade initiativ från det kinesiska ledarskapet för att stärka Kinas diskursmakt. Kommunistpartiet betraktade de liberala idéer och värderingar som strömmade in i landet under 1980-talet – såsom demokrati och mänskliga rättigheter – som en grundorsak till studentprotesterna 1989 och som ett direkt hot mot regimen. Kinas dåvarande högste ledare Deng Xiaoping förklarade samma år att han ansåg att bristfällig ideologisk utbildning var reformpolitikens största misslyckande under 1980-talet.¹

I stället för att helt bannlysa dessa begrepp valde regeringen i stället en långsiktig strategi: att integrera dem i kommunistpartiets ideologiska kanon och omdefiniera dem så att de fick en ofarlig innebörd som inte utmanade partiets maktanspråk. Från början av 1990-talet grundades nya forskningsinstitut och organisationer med uppgift att utveckla en kinesisk diskurs och ett kinesiskt perspektiv på centrala internationella begrepp.

Under hela den reformera som inleddes 1979 sipprade internationella begrepp och normer in i kommunistpartiets språkbruk. Reformpolitiken lade grunden för Kinas inträde i WTO 2001, och i och med Hongkongs återgång till Kina 1997 väcktes förhoppningar om att Kina skulle låta sig påverkas ytterligare i fråga om värderingar och politiskt system. Faktum är att begreppet mänskliga rättigheter infördes i den kinesiska konstitutionen 2004, vilket inledningsvis hyllades som början på en ny era för skyddet av konstitutionella rättigheter. Mot slutet av 00-talet började dock reformpolitiken tappa sin drivkraft. 

Demokrati, frihet och rättsstat återfinns idag bland de tolv grundläggande socialistiska värderingar som Xi Jinping förkunnade 2012. Hans skrifter om mänskliga rättigheter, diplomati, säkerhet och modernisering ingår i en ständigt växande kanon av ”Xi Jinpings tänkande”. Arbetet med att bygga ett självständigt kinesiskt värdesystem har accelererat under det senaste årtiondet, och kommunistpartiet har nästan helt omdefinierat liberala begrepp för att göra dem förenliga med det egna politiska och ideologiska systemet. Dokument nr 9, som utfärdades av partiledningen 2013, utgjorde ett slags programförklaring mot konstitutionell demokrati, universella värderingar och det civila samhället i deras liberala bemärkelse.

Kinas oro för att liberala eller ”västerländska” värderingar hotar den nationella sammanhållningen och den politiska stabiliteten återspeglas också tydligt i en rad säkerhetsrelaterade lagar och förordningar som införts under det senaste decenniet, såsom den nationella säkerhetslagen i Hongkong. Propagandainsatser och lagstiftning som kodifierar partiets normer har gått hand i hand med ökad internetreglering och censur, medan det har blivit allt vanligare med åtal och tillslag mot advokater, rättighetsaktivister och intellektuella. Nya regelverk begränsar verksamheten i det kinesiska civilsamhället och har inskränkt utrymmet för fri diskussion och fritt utbyte av idéer inom akademin. Sedan 2019 har partiet dessutom intensifierat sina ansträngningar för att stärka den nationella identiteten och patriotismen genom utbildningssatsningar och politiska kampanjer.

Regeringens politik är dock inte enbart repressiv. Ledarskapet genomför också en rad insatser för att öka effektiviteten i den offentliga förvaltningen, stärka rättssäkerheten inom finans och handel samt förbättra konsumentskyddet, miljöskyddet och säkerheten för AI. Inom flera områden finns samsyn och överlappande intressen mellan Kina och internationella aktörer, inklusive länder i väst. Men avgörande skillnader kvarstår och har i själva verket blivit allt mer uttalade. Det kinesiska ledarskapet prioriterar stabilitet – som framställs som ”folkets” gemensamma intresse – framför individens rättigheter, och åberopar detta för att legitimera repressiva åtgärder. Till exempel framställs den hårdföra politiken i Hongkong och Xinjiang rutinmässigt som åtgärder för att främja mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning. 

Partiet gör idag anspråk på att vara den enda aktören med förmåga att värna och försvara Kinas värderingar och intressen. Men om man tittar närmare på hur tolkningen av dessa begrepp har varierat i Kina framträder också en bild av interna kontroverser och meningsskiljaktigheter. Denna bild omkullkastar retoriken om att liberala eller universella värden skulle vara främmande i en  kinesisk kulturell kontext. När den kinesiske filosofen och diplomaten Peng-Chun Chang var vice ordförande i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter spelade han exempelvis en avgörande roll i utformningen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Det finns många andra exempel på att partiet inte talar för alla – från de forskare och advokater som kämpade för rättsstatens principer och ökad transparens i början av 2000-talet, till de demonstranter som under protesterna mot den strikta “noll covid”-politiken i slutet av 2022 ställde krav på demokrati och mänskliga rättigheter och höll upp tomma A4-papper för att illustrera hur lite de tilläts säga.

Även i dagens mycket repressiva miljö finns det forskare som vågar framföra obekväma sanningar och kritisera regeringen, trots de risker det innebär. Xu Zhangrun, en liberal professor i konstitutionell rätt, framträdde som en kritisk röst mot Xi Jinpings maktkoncentration och maktmissbruket i det politiska systemet, särskilt under covid-19-pandemin. Hans essä ”När raseri övervinner rädsla” från 2020 ledde till att han fängslades, avskedades från Tsinghua-universitetet, isolerades och gjordes till en social paria. Det förekommer även mer subtila akademiska och offentliga debatter som kan blossa upp vid särskilda tillfällen, exempelvis inför viktiga politiska möten eller internationella evenemang.

Den globala kampen om narrativet

När andra länder kritiserar den kinesiska regeringens metoder på hemmaplan eller dess agerande i internationella sammanhang brukar kinesiska diplomater anklaga ”väst” för att missförstå Kina. Xi Jinping betonar ofta vikten av att ”berätta Kinas historia väl” och att landet måste få en starkare röst för att ”skapa en gynnsam miljö för internationell opinionsbildning”. Efter att ha strypt den inhemska offentliga debatten i början av 2010-talet satsar regeringen nu på ”extern propaganda” för att främja en ”korrekt uppfattning” om Kina internationellt.

Kommunistpartiet strävar aktivt efter att stärka Kinas inflytande över globala regelverk och betraktar landets internationella diskursmakt som ett centralt instrument för att uppnå detta mål. Kinas kamp om diskursmakt utspelar sig på flera nivåer: på mikronivå manifesteras den i noggranna förhandlingar om specifika ord och formuleringar i internationella fördrag och resolutioner, medan den på makronivå tar sig uttryck i konkurrerande narrativ om den internationella ordningens syfte, legitimitet och framtida riktning.

Partiets idéer och initiativ har successivt letat sig in i FN-dokument och internationella samarbeten. Kinas infrastrukturprojekt ”One Belt One Road” har på drygt ett decennium omformulerats och omprofilerats till Belt and Road Initiative (BRI) och fått globalt genomslag. Kina framställer BRI som en central pelare i arbetet med FN:s mål för hållbar utveckling. På liknande sätt har koncepten ”mänsklighetens ödesgemenskap” (人类命运共同体) och hänvisningar till en ”gemensam framtid” förvandlats från obskyra politiska slogans för en inhemsk publik till allestädes närvarande nyckelbegrepp i Kinas officiella uttalanden – begrepp som dessutom allt oftare tar sig in i internationella uttalanden och bilaterala avtal. Alla kinesiska kampanjer ramas in som bidrag till det övergripande målet om en global gemenskap där länder respekterar varandras vägval, samarbetar kring gemensamma intressen och avstår från att kritisera varandra.

Kinas normativa ambitioner åtföljs allt oftare av konkreta initiativ inom frågor som är centrala för partiet. När utrikesminister Wang Yi introducerade det Globala datasäkerhetsinitiativet (Global Data Security Initiative) 2020, höll det relativt låg profil. Men när Xi Jinping året därpå tillkännagav det Globala utvecklingsinitiativet (Global Development Initiative, GDI) vid FN:s generalförsamling skedde det med betydligt större pompa och ståt. GDI är ett brett ramverk som omfattar BRI och flera andra mindre initiativ. Vid Boao Forum i april 2022 följde Xi upp med att lansera det Globala säkerhetsinitiativet (Global Security Initiative, GSI), som beskrevs i ett konceptdokument. 

Dessa initiativ följdes 2023 av det Globala civilisationsinitiativet (Global Civilisation Initiative, GCI) och det Globala AI-styrningsinitiativet (Global AI Governance Initiative, GAIGI). GCI gör anspråk på att representera en ”ny form av mänsklig civilisation” som är överlägsen den västerländska och kan tjäna som en ny förebild. GCI ligger i linje med Kinas syn på FN:s arbete med mänskliga rättigheter och utgår från att olika civilisationer har olika normer – en ståndpunkt som underkänner konceptet universella värderingar. GAIGI speglar i sin tur Kinas ambitioner att fastställa internationella standarder och regelverk för ny teknologi. Det senaste tillskottet är det Globala styrningsinitiativet (Global Governance Initiative, GGI), som lanserades inför FN:s 80-årsjubileum i september 2025. GGI utlovar nya lösningar för förbättrad global styrning – med Kina i en självutnämnd ledarroll i den nya världsordningen.

Samtliga dessa initiativ framställer Kina som en leverantör av globala nyttigheter – genom bistånd, utvecklingsmöjligheter, geopolitisk ombalansering och framåtblickande standardisering. Det övergripande syftet är att framställa Kina som en ansvarsfull stormakt, en förkämpe för multilateralism, en ledare för det globala syd och en förebild för andra länder. Detta framgår tydligt i en vitbok från december 2021, där Kina presenteras som en ”demokrati som fungerar”. Samma logik genomsyrar Kinas retorik kring partnerskapet med Ryssland, där båda länderna framställs som ”progressiva krafter” mot västerländsk hegemoni och som försvarare av fred och nationell suveränitet.

Kommunistpartiet förankrar sin retorik i föreställningen om en pågående global kamp mot imperialism och kolonialism. Enligt denna världsbild är Kina ett utvecklingsland i det globala syd som står upp mot ett hegemoniskt globalt nord – och i synnerhet mot den USA-ledda västvärlden. Detta är ingen ny retorik, tvärtom förekommer den i en debatt som har pågått sedan FN:s grundande, då medlemsstaterna alltmer kom att delas upp längs ideologiska skiljelinjer mellan nord, syd, öst och väst. När Kina kritiseras i frågor om mänskliga rättigheter bemöter Peking sina motparter med anklagelser om att de ”politiserar” dessa frågor, om att de hyser en ”imperialistisk” attityd eller en ”kalla kriget-mentalitet”. Som motdrag efterfrågar Kina ökad demokrati inom FN, respekt för alla länders rätt till utveckling samt ömsesidigt fördelaktiga samarbeten grundade i ”gemensamma värderingar” och ”delade intressen”.

Kinas budskap om demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling har fått genomslag eftersom de tar fasta på verkligt missnöje kring vad som uppfattas som västerländskt hyckleri och globala ojämlikheter i många delar av världen. USA:s tillbakadragande från multilateralt samarbete under president Trump har dessutom gett Kina ett större strategiskt utrymme för att utöva inflytande.

Kinas ledare inser att den nuvarande internationella ordningen fortfarande vilar på liberala värderingar som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och demokrati – värderingar som i grunden står i konflikt med kommunistpartiets maktmonopol. Genom att stärka sin diskursiva makt strävar Peking därför efter att omforma internationella normer så att de bättre speglar regimens intressen. Som Xi uttryckte det vid sitt möte med Putin i mars 2023: ”Just nu pågår förändringar av ett slag som vi inte har sett på hundra år – och det är vi som tillsammans driver dessa förändringar.”

Det finns en tydlig skillnad mellan kommunistpartiets budskap till den egna befolkningen och hur det kommunicerar på den internationella arenan. I sina tal vid FN:s generalförsamling 2020 och World Economic Forum 2021 uppmanade Xi Jinping världen att ”gå hand i hand för att upprätthålla de värden som vi alla delar – fred, utveckling, rättvisa, demokrati och frihet – och bygga en ny typ av internationella relationer och en mänsklighetens ödesgemenskap”. Men bara två år tidigare hade Xi i en artikel i den officiella partitidskriften Qiushi svurit att Kina ”aldrig kommer att följa den västerländska modellen med ’konstitutionalism’, ’maktdelning’ eller ’oberoende rättsväsende'”. I stället, förklarade Xi, ska Kina gå sin egen väg och ”måste vara skickligt på att nyttja lagen när vi engagerar oss internationellt. Vi måste ta till rättsliga vapen i kampen mot främmande makter och inta det lagbaserade moraliska övertaget… Vi måste delta aktivt i utformningen av internationella regler och agera som deltagare, pådrivare och ledare under den globala styrningens förändringsprocess.”  

Kommunistpartiet förlitar sig i lika hög grad på tvång som på övertalning för att driva igenom sina budskap – oavsett om det gäller inrikes- eller utrikespolitiken. Kina eftersträvar mjuk makt men tillgriper regelmässigt tvångsmedel i sitt påverkansarbete. I sina försök att stärka sitt inflytande över diskursen inom FN varvar Kina löften om ”ömsesidigt fördelaktigt samarbete” med mer eller mindre öppet uttalade hot om ”konsekvenser” för att förmå andra medlemsstater att acceptera och aktivt stödja Pekings ståndpunkter. 

Under partiets ledning

Begreppet ”det globala Kina” har blivit ett vedertaget uttryck inom internationell politik och akademiska kretsar för att beskriva Kinas intressen och agerande utomlands. Men som många experter har påpekat är de svepande hänvisningarna till ”Kina” ofta alltför förenklade, och kunskapen om mångfalden av kinesiska aktörer är fortfarande bristfällig.

Det globala Kina omfattar såväl statliga som icke-statliga aktörer med skilda motiv och intressen, som ibland sammanfaller och ibland kolliderar. Hit hör regeringsföreträdare och lokala tjänstemän; statliga företag, privata entreprenörer och enskilda medborgare som söker sin lycka utomlands; samt forskare, vetenskapsmän och ingenjörer som samarbetar med sina utländska motsvarigheter inom en rad olika områden. För att  kunna samverka på ett effektivt sätt med kinesiska motparter krävs en förståelse för denna komplexitet och mångfalden av aktörer. 

Samtidigt som utrymmet för internationellt utbyte och samarbete inom Kina har begränsats avsevärt sedan lagen om utländska icke-statliga organisationer trädde i kraft 2017, uppmuntras kinesiska institutioner och organisationer att ”gå ut” i världen och engagera sig internationellt. Många av de mest framträdande kinesiska NGO:erna är nära knutna till staten och bör snarare kategoriseras som GONGOs (government-organised non-governmental organisations). Dessa organisationer har ett uttalat uppdrag att stärka Kinas diskursmakt och försvara landets ”rätt att yttra sig”. Men även aktörer  som har visst oberoende engagerar sig utomlands för att hjälpa till med att lösa globala frågor, skaffa sig internationell erfarenhet och undkomma de strikta restriktioner som råder på hemmaplan. Även dessa aktörer kan av strategiska skäl välja att rama in sitt arbete i termer hämtade från partistatens språkbruk och prioriteringar.

Kinas officiella språkbruk formar olika aktörers uppfattningar och beteenden på flera sätt. Det fungerar som ett normativt ramverk som alla måste röra sig inom och anpassa sig till. Vissa organisationer – särskilt de som är nära knutna till regimen – anammar terminologin för att fullgöra sitt propagandauppdrag eller som en form av reflexmässig politisk lydnad. Andra anpassar sig av rent strategiska skäl: exempelvis genom att sätta en BRI-etikett på sina projekt för att få tillgång till finansiering och ekonomiska möjligheter. Att framställa projekt i utlandet som bidrag till Kinas officiella initiativ kan dessutom fungera som ett skydd mot att verksamheten uppfattas av regimen som politiskt suspekt eller hotfull. Åter andra följer den officiella linjen av personlig övertygelse. Föreställningen om att hårt arbete och uppoffringar leder till framgång och utveckling utgör ett djupt rotat samhälleligt narrativ – en kollektiv berättelse som länge präglat det kinesiska samhällets självbild och som många kinesiska medborgare fortfarande starkt identifierar sig med. 

Oavsett skillnaderna mellan olika aktörers motiv och hur mycket de anpassar sig efter det officiella språkbruket uppstår ändå ett slags ”magnetisk” inriktning mot partiets centrala mål och narrativ. En liknande dynamik uppstår när utländska regeringar, företag och ibland även akademiker anammar partiets retorik, antingen av strategiska skäl, för att de delar partiets värdegrund, av rädsla för repressalier eller helt enkelt på grund av okunnighet om vad de därmed stöder. Detta underlättas av att Peking förfogar över en mycket omfattande propaganda- och påverkansapparat, där aktörer på parti-, statlig och lokal nivå samverkar för att upprätthålla partilinjen i internationella sammanhang. På så sätt bidrar även icke-kinesiska aktörer – genom gemensamma uttalanden, samförståndsavtal och debattartiklar i internationella medier – till att aktivt sprida och legitimera den kinesiska partistatens språkbruk och intressen.

Utländska diplomater och tjänstemän underskattar ofta betydelsen av Kinas enhetsfronts- och propagandasystem och avfärdar den officiella retoriken som tomma slagord och effektsökeri. Men Kinas växande diskursmakt blir allt mer påtaglig även internationellt. Inom FN tillämpar Peking en rad beprövade verktyg och taktiker för att kontrollera narrativet – där ett talande exempel är händelserna 2022, då Kina lyckades förhindra en oberoende FN-utredning av situationen i Xinjiang. I det fallet mobiliserades kinesiska diasporaorganisationer, som påstod sig representera den muslimska uiguriska befolkningen, för att bemöta och avleda den internationella kritiken. Kina arrangerade dessutom ett så kallat ”vänskapligt besök” av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, under vilket hon anammade Pekings terminologi och refererade till interneringslägren i Xinjiang som ”yrkesutbildningscenter”. Högkommissarien citerades därefter i statliga kinesiska medier där hon berömde Kina för dess ekonomiska utveckling och framsteg inom mänskliga rättigheter – och fotograferades när hon tog emot ett exemplar av Xis tänkande om mänskliga rättigheter. 

Under de senaste åren har Kina även intensifierat en påtryckningskampanj för att förmå utländska ledare, förlag och kartografer att använda namnet ”Xizang” i stället för ”Tibet” – ett led i en bredare strategi för att befästa landets suveränitet och äganderätt över regionen. Sådana exempel belyser vikten av att upprätthålla tydliga ståndpunkter i relationerna med Kina, men också att detta innebär stora utmaningar.

Språket spelar roll

Kinas framväxt som global stormakt och dess vision för den globala styrningen innebär att de värderingar, regler, standarder och principer som utgör grunden för den internationella ordningen sätts på prov. Beslutsfattare världen över måste inse att Kina, liksom andra stormakter, aktivt använder sitt växande ekonomiska och politiska inflytande för att omforma denna ordning i enlighet med sina egna intressen. En regelbaserad världsordning förutsätter en global samsyn kring vad de bärande normerna innebär. När förståelsen av centrala begrepp som rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, demokrati och suveränitet skiljer sig åt i en sådan utsträckning att de blir oförenliga, undergrävs hela det internationella normverket.

Språket spelar roll, vilket inte minst framgår av den strategiska vikt som kommunistpartiet lägger vid det. Strategisk tvetydighet kan visserligen spela en avgörande roll inom diplomatin – för att öppna upp  för konstruktiv oenighet eller skapa ny konsensus. Men för det krävs förmåga att urskilja när sådan tvetydighet börjar urholka grundläggande värderingar och underminera de egna målen. Beslutsfattare behöver därför både förstå Kinas retorik och ha beredskap att bemöta den – med övertygande argument för varför universella internationella normer är viktiga och vilken konkret skillnad de gör för människors liv.

Decoding China Dictionary utvecklades av en grupp Kinaspecialister i syfte att ge beslutsfattare och praktiker ett lättillgängligt och praktiskt verktyg för att avkoda officiella kinesiska narrativ – eller vad som skulle kunna kallas ”det nya Kinas nyspråk”. En förutsättning för att kunna bedriva ett välgrundat engagemang med kinesiska motparter är att regeringar, näringslivsföreträdare och civilsamhällesorganisationer världen över känner till hur centrala begrepp och nyckeltermer inom internationella relationer definieras i officiellt kinesiskt språkbruk. Vår förhoppning och ambition är att denna ordbok ska tjäna som en levande referenspunkt för reflektion, kommunikation och strategiutveckling.

Ordboken är utformad i ett lättillgängligt format men bygger på årtionden av att ”svälja hinkvis med sågspån”, som den store belgiske sinologen Simon Leys träffande uttryckte det när han beskrev känslan av att läsa kommunistpartiets dokument. Vårt arbete har inspirerats av sinologer och experter som Geremie Barmé, Michael Schoenhals och Perry Link. En förteckning över viktiga referensverk och användbara resurser finns i slutet av boken. Slutligen vill vi rikta ett varmt tack till alla experter, forskare och praktiker som har bidragit med insiktsfull, generös och uppmuntrande återkoppling till projektet.

---

[1]  Z. Wang, Never Forget National Humiliation: Historical Memory in Chinese Politics and Foreign Relations, New York, Columbia University Press, 2012, s. 96.