Partnerskap presenteras som alternativ till västerländska allianser, baserade på vänskapsband och ömsesidig nytta, som motverkar USA:s hegemoni och främjar en multipolär världsordning.
FN definierar partnerskap som en pågående samarbetsrelation som bygger på samsyn kring en gemensam vision. Målet är att sammanföra kompletterande resurser och kompetenser samt att dela på riskerna, i syfte att maximera värdeskapandet och skapa fördelar för alla involverade parter. Begreppet skiljer sig från allianser, som är formella avtal med bindande åtaganden, såsom Natos artikel 5 om kollektivt försvar.
Enligt den officiella kinesiska diskursen har Kina inga allierade, utan endast “vänner genom partnerskapsdiplomati”. Enligt denna retorik vilar traditionella allianser på ”en föråldrad idé om konfrontation och blockmentalitet”, medan Kinas partnerskap grundas i ömsesidig nytta, alliansfrihet och principen om att ”söka samförstånd trots meningsskiljaktigheter”. Under Xi Jinpings ledning har uppbyggnaden av ett globalt nätverk av partnerskap – som betonar samarbete framför konfrontation – framställts som avgörande för att säkra Kinas utveckling och geopolitiska handlingsutrymme. Kina har etablerat ett system i flera nivåer med över hundra bilaterala partnerskap som varierar i både formalitet och djup, från ”strategiska” till ”allväders-” eller ”omfattande” partnerskap. Även om de framställs som flexibla och icke-alliansbaserade partnerskap, tjänar de i allt högre grad geopolitiska syften.
Under Mao-eran hade begreppet partnerskap starkt negativa konnotationer och associerades med USA:s utrikespolitiska retorik. Folkets dagblad hänvisade ofta till ”så kallade ’partnerskap'” som imperialistiska verktyg och framställde USA:s och Västeuropas relationer med asiatiska eller afrikanska stater som exploaterande. Kinas relationer beskrevs däremot som grundade i vänskap, alliansfrihet och ömsesidigt fördelaktigt samarbete.
Det var först efter lanseringen av reform- och öppningspolitiken i slutet av 1970-talet som Kina började referera till andra länder som sina partner. Termen användes då nästan alltid med ett attribut, såsom handelspartner, ekonomisk partner eller partner i Kinas modernisering. Brasilien var det första landet som benämndes partner utan kvalificerande tillägg 1985, när Kinas premiärminister Zhao Ziyang under ett besök i landet föreslog att de båda länderna kunde bli ”vänner och partner”. Kina ingick sitt första strategiska partnerskap 1993, med just Brasilien – vilket i den officiella diskursen framställs som startpunkten för Kinas partnerskapsdiplomati.
Under 1990-talet etablerade Kina en rad partnerskap, däribland det ”strategiska partnerskapet för samordning och jämlikhet för 2000-talet” med Ryssland 1996, samt ett ”långsiktigt omfattande partnerskap” med Frankrike 1997 och en överenskommelse med USA samma år om att arbeta mot ett ”konstruktivt strategiskt partnerskap”.
I den officiella diskursen användes partnerskap för att kontrastera mot konceptet allians (结盟). Idén om partnerskap mellan stormakter framställdes som en ”ny typ av internationella relationer” mellan Kina och stormakterna efter Kalla kriget, i synnerhet USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Japan.
Kina propagerar i sin officiella retorik för partnerskap utan allianser (结伴不结盟), vilket går ut på att allianser handlar om att finna fiender, medan partnerskap handlar om att skaffa vänner. När Xi Jinping introducerade det Globala partnerskapsnätverket i november 2014 formulerade han det dock i uttalat strategiska termer. Xi uppmanade till fördjupat samarbete och partnerskap för att öka Kinas mjuka makt och säkra landets utveckling och geopolitiska handlingsutrymme. Hans uttalande har sedan dess kopplats till den övergripande synen på nationell säkerhet – Kinas nationella säkerhetsstrategi. Partnerskap är ett verktyg för att motverka vad Kina uppfattar som USA:s globala hegemoni.
Enligt officiella källor har Kina partnerskap med närmare hundra länder, som är uppdelade sinsemellan i ett 20-tal typer och fem kategorier. Partnerskapen varierar från strategiska (战略) – den vanligast förekommande kategorin, som Kina har upprättat med över 80 länder – till allväders- (全天候) eller permanenta partnerskap, med länder som Pakistan, Venezuela och Belarus.
Partnerskapen beskrivs som flexibla och icke-bindande, men när Kina uppgraderar dem till ”omfattande” eller ”strategiska” sammanfaller detta ofta med en bredare politisk agenda och mer formaliserade samarbetsmekanismer. Även om de dessutom framställs som ”alliansfria” och värdeneutrala, betraktar Kina de globala partnerskapen som ett verktyg för att främja ”demokratiseringen av de internationella relationerna” (国际关系民主化) och bygga ”mänsklighetens ödesgemenskap” – ett nätverk utformat för att motverka vad Kina uppfattar som USA:s globala hegemoni och främja en mer multipolär världsordning.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
