Kina ser det befintliga multilaterala systemet som orättvist och förespråkar sidenvägsprojektet BRI som ett exempel på ”sann multilateralism”. Man eftersträvar flexibla bilaterala avtal snarare än universella regler.
Inom FN definieras ”multilateralism” vanligtvis som samordnat diplomatiskt utbyte mellan tre eller flera stater (eller andra aktörer) som bedrivs inom ramen för internationella organisationer och i enlighet med deras regler. Ofta används ”multilateralt samarbete” som synonym till ”det multilaterala systemet”, vilket i första hand syftar på det institutionella ramverk som utvecklades efter andra världskriget, med organisationer som FN, Nato, Världsbanken, IMF och EU. ”Multilateralism” utgör i detta avseende grunden för de regler och normer som styr det internationella samarbetet (såsom Agenda 2030 och Parisavtalet), medan ”det multilaterala systemet” i huvudsak betecknar den liberala världsordningen.
Den kinesiska regeringen lyfter ofta fram Kinas engagemang för ”multilateralism”, framför allt i sin engelskspråkiga kommunikation, och hänvisar till att fler än 160 länder och internationella organisationer ska ha undertecknat BRI-samarbetsdokument med Kina. Internt framställer dock Kinas ledare det befintliga regelbaserade multilaterala systemet som varken ”rättvist eller rättrådigt”, och som ”värnar en grupps särintressen”. Samtidigt presenteras BRI som ett alternativ, en ”multilateralism med kinesiska särdrag” baserad på ”gemensamma överläggningar”, där samverkan med andra länder inte vilar på allmänt giltiga bindande regler för internationellt samarbete utan på bilaterala överenskommelser. Med andra ord ser Kina snarare på multilateralism som en form av ”multi-bilateralism”.
Efter att ha tillträtt makten 2013 inledde Xi Jinping en omläggning av utrikespolitiken mot en mer proaktiv ”stormaktsdiplomati”, där BRI är det mest framträdande exemplet. Ursprungligen syftade initiativet till att stärka samarbetet med Kinas grannländer, men det kom snart att utvidgas till en global satsning. I sin engelskspråkiga kommunikation betonar det kinesiska ledarskapet och de partistyrda medierna ofta att Kina är en ”förkämpe för multilateralism” och att landet står fast vid att ”upprätthålla multilateralismen”. För Xi är målet med multilateralism att bygga ”mänsklighetens ödesgemenskap” (人类命运共同体) och ”inte följa den gamla vägen och värna en grupps särintressen”. Det underliggande budskapet är att det befintliga multilaterala systemet är orättvist och att regelverket måste revideras. Detta formuleras som att ”internationella regler bör utformas av alla länder gemensamt”. Kinesiska statsmedier har myntat ordet ”Xiplomacy” (习式外交) som en beteckning för denna diplomatiska linje.
Kommunistpartiets tidskrift Xuexi Shibao (Study Times) publicerade i oktober 2019 en artikel med titeln ”Att använda Xi Jinpings tänkande som vägledning för att främja multilateralism med kinesiska särdrag”. Artikeln, som hade skrivits av utrikesministeriets avdelning för policyplanering, argumenterade för att ”internationella frågor bör hanteras av alla länder genom samråd, i enlighet med regler som samtliga länder enats om, och med beaktande av alla länders rättmätiga intressen och legitima angelägenheter”. Utrikesministeriet härledde dessutom Kinas synsätt på multilateralism till det antika Kina: ”I det forna Kina existerade Kuqiu-förbundet och Zhangye-förbundet, vilket återspeglade den traditionella politiska kulturen att söka samförstånd trots meningsskiljaktigheter, att respektera fördrag och hålla löften, samt att samarbeta genom överläggningar”.
I sin rapport till den 19:e partikongressen framställde Xi Jinping sin vision av multilateralism som ”dialog utan konfrontation, partnerskap utan allianser” (对话而不对抗、结伴而不结盟). Hans budskap var att Kina motsätter sig universellt bindande regler för internationellt samarbete och därför i stället kommer att samverka med andra länder genom bilaterala överläggningar. Ett aktuellt exempel är G20:s försök att enas om en multilateral lösning för skuldlättnader för afrikanska länder som drabbats av covid-19. Kina förklarade att landet stöder multilaterala beslut för att hjälpa låginkomstländer att hantera skuldriskfrågor på lämpligt sätt och är redo att upprätthålla kommunikationen med de drabbade länderna via bilaterala kanaler.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
