Kinas ledare hävdar ofta att landet vurmar för fred, och att detta beror på traditionella kinesiska värderingar och Kinas erfarenheter av utländska angrepp och kolonisering. I doktrinen om ”fredlig utveckling” (和平发展) som antogs på 1950-talet utlovas att Kinas framväxt till stormakt kommer att vara fundamentalt annorlunda än västmakternas expansionism.

Peking hävdar att dess främsta mål är nationell modernisering, vilket förutsätter en stabil och fredlig internationell omgivning, samt att Kinas väpnade styrkor endast är avsedda för att försvara det egna territoriet. Men Kina försvarar också kraftfullt sina territoriella anspråk mot grannländerna till lands och till sjöss och förbehåller sig rätten till militärt våld för att hävda sin suveränitet över Taiwan. 

Kina framställer sig som en neutral medlare i internationella konflikter, såsom i Ukraina, Gaza och underliggande motsättningar i Mellanöstern. Peking erbjuder regelmässigt en plattform för samtal och har utformat fredsplaner, som förvisso tenderar att vara både summariska och vaga, och positionerar sig därigenom som en aktör inom återuppbyggnad efter krig. Kina deltar i fredsbevarande och humanitära hjälpinsatser men står samtidigt fast vid sin principiella hållning om icke-inblandning.