I Kina ses vetenskap som en motor för utveckling, men även en kraft som kan användas för att stödja politiska anspråk på sanning. Krav på politisk lojalitet kan ofta gå före vetenskapliga rekommendationer.
Medan internationella definitioner av begreppet vetenskap främst fokuserar på hur den fysiska världen studeras genom objektiva observationer och verifierbara experiment, så har ordet komplexa och mångbottnade betydelser i det kinesiska kommunistpartiets diskurs. Å ena sidan betraktas vetenskap, i bemärkelsen systematiska studier av den naturliga världen, som avgörande för nationell utveckling, och en drivkraft för ekonomisk tillväxt och självständighet.
Å andra sidan har vetenskap vävts samman med politiska sanningsanspråk som en källa till politisk makt. Sedan Maos tid – då med inspiration från Sovjetunionen – har politik och vetenskap betraktats som oskiljaktiga. I dagens Kina framgår detta i hur politisk korrekthet ibland går före vetenskapliga rekommendationer, som i början av covid-utbrottet i Wuhan, och i den politiska utbildningen som betonar partiets arv och införlivas i naturvetenskapligt undervisningsmaterial. Referenser till ”vetenskapliga” åtgärder eller policyer – med innebörden att partiet alltid agerar riktigt och rationellt – förekommer ofta i kommunistpartiets diskurs.
Qingdynastins fall 1911 gav upphov till en våg av självrannsakan om Kinas framtid. I tidskriften New Youth i januari 1919 skrev Chen Duxiu, en av de ursprungliga grundarna av Kinas kommunistparti, om landets förhoppningar om återuppbyggnad genom vad han betecknade som ”Herr Demokrati” och ”Herr Vetenskap”.[1] Endast dessa ”två herrar”, skrev Chen, kunde ”råda bot på allt det mörker som omsluter Kina – inom politik, moral, akademiska strävanden och idéer” och befria landet från yttre aggression och kolonial ockupation. Genom att omfamna naturvetenskapen skulle Kina kunna överge gamla vidskepelser och ta sig an projektet att stärka nationen.
När kommunistpartiet grundades 1921 var dess ledare angelägna om att göra anspråk på vetenskap och modernitet. Partiets ideologer inspirerades av sovjetiska skrifter och såg framför sig en ”vetenskaplig” uppgörelse när marxismens materialistiska filosofi införlivades i Kina, och ”kinesiska kommunister började få en mer vetenskaplig förståelse för många grundläggande frågor om den kinesiska revolutionen och samhället”. På 1950-talet klargjorde kommunistpartiet att forskarens främsta roll var att ”tjäna folket” och att vara på sin vakt mot folkets fiender.
I början av den ekonomiska reform- och öppningsperioden på 1980-talet betonades återigen vikten av vetenskaplig utveckling. Kina fokuserade på att inhämta utländsk teknik, och teknikimporten ökade dramatiskt i omfattning.[2] Studier i utlandet från 1980-talet bidrog även till att bygga upp Kinas vetenskapliga system. Detta skeende accelererade på 1990-talet, då naturvetenskapen sågs som avgörande för den övergripande ekonomiska utvecklingen och nationens anseende.[3] Begreppet ”vetenskaplig anda” kvarstod trots detta som ett kännetecken för partiets marxistiska politik, vid sidan av de verkliga vetenskapliga framstegen, vilket reflekterade partiets anspråk på praktiska politiska åtgärder som sätter folket först. Ett av de mest framträdande exemplen under reformeran var Hu Jintaos ”vetenskapliga syn på utveckling” (科学发展观), en paroll som president Hu introducerade i början av 2000-talet och som i grund och botten rörde behovet av en mer balanserad utveckling.
Under Xi Jinpings era har Kinas framväxt som “vetenskaplig stormakt” fortsatt i hög takt. Kinas 14:e femårsplan (2021–2025) gjorde vetenskap och teknik till en central nationell prioritering, och Xi lovade att göra Kina till “världens huvudsakliga centrum” för vetenskap och innovation. Men sammanblandningen av vetenskap och politik har också fortsatt i snabb takt. I slutet av 2019, när de första fallen av covid-19 upptäcktes i Wuhan, blev lokala läkare tillrättavisade för att ha slagit larm i privata chattgrupper och uppmanades att ”tala politik, tala disciplin och tala vetenskap”, det vill säga att inte avvika från den politiska linjen. Medicinsk personal förbjöds av politiska skäl att dela information offentligt, vilket i praktiken ledde till att den inhemska och globala epidemiresponsen försenades med många veckor. I början av pandemin begränsade Kina också publiceringen av forskningsartiklar om det nya coronavirusets ursprung. Med andra ord prioriterades politik framför vetenskap.
Uttrycket ”tala politik” har blivit allt vanligare under Xi, vilket understryker vikten av att underkasta sig partiet och dess privilegier. På senare år har man inom den naturvetenskapliga utbildningen också allt tydligare betonat behovet av att bedriva ideologisk och politisk indoktrinering av Kinas unga. I en ny lärobok i biologi uppmanas exempelvis lärare att inom ramen för undervisningen om genetik diskutera ”röda gener”, vilket är en hänvisning till kommunistpartiets politiska och historiska arv.
[1] E. X. Gu, “Who Was Mr Democracy? The May Fourth Discourse of Populist Democracy and the Radicalization of Chinese Intellectuals (1915-1922)”, Modern Asian Studies, Vol. 35, No. 3, July 2001, pp. 589-621.
[2] S. P. S. Ho, “Technology Transfer to China During the 1980s-How Effective? Some Evidence from Jiangsu”, Pacific Affairs, vol. 70, no. 1, 1997, pp. 85-106.
[3] C. Cao, J. Baas, C. S. Wagner and K. Jonkers, “Returning Scientists and the Emergence of China’s Science System”, Science and Public Policy, vol. 47, April 2020, pp. 172-183.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
