Friheten att sprida kunskap och idéer är avgörande för samhällets utveckling. I Kina hyllas detta ideal, men partiets normer ska efterlevas, särskilt inom samhällsvetenskapen, som styrs hårdare än naturvetenskapen.
Friheten att utveckla och sprida kunskap och idéer anses ofta som en förutsättning för vetenskaplig och socioekonomisk utveckling. FN betraktar akademisk frihet som en mänsklig rättighet med nära koppling till yttrandefrihet. Detta innefattar åtkomst till information, institutionell autonomi och möjligheten att dela insikter inom läroanstalter och i det offentliga rummet. Akademisk frihet möter många begränsningar och utmaningar världen över, såsom etiska, politiska, ekonomiska och säkerhetsrelaterade restriktioner.
Kina hyllar officiellt idealet om akademisk frihet och dess betydelse för framsteg, men kräver samtidigt efterlevnad av de normer som partiet har etablerat. Även om Kina strävar efter att bli en global ledare inom vetenskap har staten en strategi att hålla ideologiska risker i schack och säkerställa att forskningen tjänar nationella mål. I allmänhet är samhällsvetenskap oftare föremål för politiska begränsningar, medan naturvetenskaperna tillåts betydande frihet och ekonomiskt stöd, vilket har lett till viktiga framgångar inom enskilda områden.
Kinas kommunistparti strävar efter att göra landet till världsledande inom vetenskap, talang och innovation senast 2035. Kina har fler än 1 200 universitet och investerar kraftigt i naturvetenskap och på att skapa elitforskningsinstitutioner och tankesmedjor med globalt inflytande. Xi Jinping konstaterade 2020 att Kina skulle främja internationellt utbyte och bli ett centrum för ”vetenskaplig öppenhet och samarbete”. Men denna öppenhet är underställd överordnade politiska mål.
I början av sin historia var det kinesiska kommunistpartiet en stark försvarare av den akademiska friheten, men kom snart att prioritera kontroll av Kinas intellektuella. Under politiska kampanjer, såsom anti-högerkampanjen på 1950-talet och kulturrevolutionen på 1960- och 1970-talen, förföljdes hundratusentals akademiker. Även efter att de fick upprättelse i slutet av 1970-talet kvarstod de högre lärosätena under partiets kontroll, vilket befästes ytterligare efter studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989.
Med detta sagt var 1990- och 2000-talen en period av relativ öppenhet, då allt fler kinesiska akademiker studerade utomlands. De kom tillbaka till Kina med nya idéer och perspektiv, inom allt från juridik till internationella relationer, journalistik och feminism. Vid landets institutioner för statsvetenskap och ekonomi debatterades statens roll, och till och med partistyrda utbildningar välkomnade utländska akademiker. Från slutet av 00-talet började Kommunistpartiet dock att skärpa kontrollen. Detta kom till uttryck i Dokument nr 9, en intern kommuniké som cirkulerade 2013 och varnade för hot som kunde uppstå genom ”felaktiga åsikter och idéer i […] offentliga presentationer, seminarier och universitetsföreläsningar”.
Universiteten ska vara ideologiska ”fästen” för partiet. I linje med Xi Jinpings krav på att upprätthålla en ”enhet mellan akademisk frihet och normer” propagerar regeringen i allt högre grad för begrepp som ansvar (责任) och medvetenhet (自觉), som sätter partiets och statens intressen i centrum för forskning och utbildning. Under 2019 strök Fudanuniversitetet ett ovanligt åtagande om ”tankefrihet” från sina stadgar och införde i likhet med flera andra universitet lojalitetslöften till Kommunistpartiet. Universiteten har länge haft ett dubbelt ledningssystem, med å ena sidan en rektor – vanligtvis med starka akademiska meriter – och å andra sidan en parallell struktur med partisekreterare och partikommittéer. Under de senaste åren har den politiska styrningen, övervakningen av forskning och utbildning, samt processerna för att granska internationella utbyten ökat avsevärt.
Som Kinas ledning regelbundet betonar måste forskningen stödja de nationella strategiska målen, bidra till genombrott inom viktiga områden och bidra till uppbyggnaden av ett självständigt kunskapssystem. Universiteten får därför omfattande finansiering för naturvetenskap, teknik och ingenjörsvetenskap. Samhällsvetenskaperna å sin sida ska stödja utvecklingen av ett ”akademiskt diskurssystem med kinesiska särdrag” (学术话语体系) som lyfter fram fördelarna med Kinas politiska system och tillvägagångssätt.
Människorättsforskare för en tynande tillvaro sedan 2015, studentgrupper som kämpat för arbetstagares rättigheter tvingas lägga ned sin verksamhet, och ekonomer drabbas sedan 2022 regelbundet av censur. Exemplen på att de röda linjerna utvidgas är många. Studentrörelsen i Hongkong under 2010-talet och de landsomfattande “A4-protesterna” 2022, där demonstranter höll upp vita papper, föranledde sannolikt nya åtgärder för att säkerställa ”ideologisk säkerhet”, såsom nya läroplaner för patriotisk utbildning och utökad censur. Det växande politiska trycket får återverkningar utanför Kina och påverkar forskning, publikationer och campusaktiviteter utomlands.
Trots detta fortsätter forskare och experter i Kina att utforska och debattera en rad olika frågor. Inom områden där Kina eftersträvar vetenskapliga framsteg tillåts ofta större frihet än vad som är fallet i andra länder. Genom tillgången på stora datamängder, offentlig finansiering och färre begränsningar inom exempelvis stamcellsforskning, samt stöd för ny teknik såsom AI, har Kina blivit världsledande inom många områden och en eftertraktad partner i forskningssamarbeten.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
