Kina använder transparens som ett verktyg för statlig tillsyn snarare än medborgerlig insyn. Säkerhetslagar och regler om ”statshemligheter” begränsar tillgången till information och försvårar granskning av makthavare.
Transparens innebär öppenhet och förutsägbarhet i regler och processer, samt att beslut och information delges allmänheten på ett begripligt, tillgängligt och skyndsamt sätt. Friheten att söka, ta emot och sprida information är en väsentlig del av yttrandefriheten. Transparens bör vara normen inom offentlig förvaltning, och undantag får endast göras i frågor som rör nationell säkerhet, allmän ordning, brottsutredningar, personlig integritet och kommersiell sekretess.
Kinas ledarskap anser att transparens är viktigt för att stärka statens legitimitet, men betraktar det som en fråga om partidisciplin och toppstyrning, snarare än en fråga om pressfrihet och medborgerlig insyn. Rätten till ”öppen offentlig information” (政府信息公开) är inskriven i kinesisk lag, men får inte inverka på partistatens intressen. Nationell säkerhet åberopas ofta för att skydda ”statshemligheter”. Jämfört med internationella standarder och praxis är Kinas definition av statshemligheter alltför bred och inkluderar information som skulle kunna ”påverka stabiliteten” i samhället eller ”ha en ogynnsam inverkan” på Kinas utrikespolitik. Uppgifter kan retroaktivt klassificeras som ”statshemligheter”, och det strängaste straffet för röjande av statshemligheter är döden.
Bättre offentlig insyn och tillgång till information var en del av reform- och öppningspolitiken som Deng Xiaoping lanserade 1978. Rätten till medborgerlig insyn skrevs in i konstitutionen och idén om ”insyn i byförvaltningens verksamhet” (村务公开) lanserades för att bekämpa lokal korruption. Partiets politiska reformarbete under 1980-talet fick ett brutalt slut 1989 i och med att studentprotesterna slogs ned, men idén om ”öppenhet i offentlig verksamhet” (政务公开) fortsatte att vinna mark. Att bekämpa korruption och bygga en ”ren förvaltning” ansågs vara avgörande för partiets överlevnad.
Frågan om offentlig insyn stod i centrum under en serie mörkläggningsskandaler under 1990- och 00-talet. Politiskt hemlighetsmakeri och bristfällig information spelade en förödande roll i bland annat HIV/AIDS-epidemin i Henan-provinsen i mitten av 1990-talet, SARS-utbrottet 2002, kemikalieutsläppet i Songhua-floden 2004 och skandalen med melaminförorenad mjölk 2008. De allvarliga konsekvenserna för människors hälsa och försörjning ledde till krav på större öppenhet. Internet hade då blivit en viktig källa till insyn i Kina, och utgjorde en plattform för undersökande journalistik och avslöjanden om korruption och maktmissbruk. Vid den 17:e partikongressen 2007 lyftes transparens fram som ett nödvändigt “solsken” som skulle belysa och bekämpa korruption.
Det första nationella regelverket om öppenhet i offentlig förvaltning infördes 2008. Reglerna gav bättre insyn i statliga budgetar och utgifter, miljöföroreningar, livsmedels- och läkemedelssäkerhet, konfiskering av mark och kompensation, offentlig upphandling och byggkontrakt, samt lagstiftnings- och domstolsprocesser. Kinesiska NGO:er och advokater använde den nya lagstiftningen för att driva rättsprocesser i allmänhetens intresse (public interest litigation) och i påverkansarbete i frågor såsom miljöföroreningar och diskriminering.
De nya reglerna hade dock begränsad effekt, främst på grund av systembrister som avsaknaden av oberoende domstolar, bristande pressfrihet och begränsningar i civilsamhällets möjligheter att granska makten. För kommunistpartiet innebär transparens främst en form av toppstyrd tillsyn och kontroll, snarare än ökad insyn för medborgarna i det offentliga. Det huvudsakliga målet är att höja regeringens effektivitet, inte att stärka ansvarsskyldigheten. Mediernas uppgift är att förmedla regeringens budskap och att spela en avgränsad roll i den centrala partiledningens granskning och avslöjanden av korruption på lokal nivå. Under Xi Jinpings tid vid makten har utrymmet för undersökande journalistik minskat, och regeringen motverkar aktivt åtkomst till offentlig information på nätet i syfte att förebygga ovälkommen insyn.
Kommunistpartiet bekämpar vad det betecknar som “tigrar”, “flugor” och “rävar” både i Kina och utomlands, med hänvisning till transparens och korruptionsbekämpning. Samtidigt förblir partiets inre styrning och arbetsmetoder präglade av hemlighetsmakeri, försvinnanden och utomrättsliga straff. Xi Jinping har utnyttjat den omfattande anti-korruptionskampanjen till att rensa ut både korrupta tjänstemän och politiska rivaler. Enligt Xi har kommunistpartiets “tuffa inre reformer” och förmåga att “vända knivbladet inåt och skära ut det egna korrupta köttet” gett svar på tal åt dem som förespråkar västerländsk demokrati och maktdelning.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
