Kina ser suveränitet som en absolut princip och tolererar ingen extern inblandning i inre angelägenheter. Detta inkluderar frågor om mänskliga rättigheter, där staters suveränitet anses trumfa internationell rätt.
Begreppet statlig suveränitet kan definieras som staters exklusiva rätt att styra inom sitt eget territorium. I en kinesisk kontext bör suveränitet förstås som absolut och bestående statsmakt, där staten styrs av Kinas kommunistparti. Begreppet är dessutom tätt sammanflätat med principen om ömsesidig icke-inblandning i inrikes angelägenheter, som är en av Pekings främsta prioriteringar och ingår i de fem principerna för fredlig samexistens (1954). Kina förespråkar en starkt normativ förståelse av suveränitet och inkluderar statlig suveränitet som ett av sina icke-förhandlingsbara ”nationella kärnintressen”, där den övergripande prioriteringen är kommunistpartiets fortsatta maktmonopol.
Ur kommunistpartiets perspektiv innebär suveränitet den exklusiva rätten för en suverän nations regering att utöva kontroll över frågor inom sina egna gränser, såsom politisk, ekonomisk, kulturell och teknisk verksamhet. Kinas suveränitet omfattar enligt partiet det territorium som man kontrollerar, men även de territoriella anspråken. De anspråk som Kina exempelvis har på Taiwan och i Sydkinesiska havet utgör de yttre geografiska gränserna för landets statliga suveränitet.
Kina baserar sin tolkning av statssuveränitet på selektiva historiska territoriella anspråk. Till exempel hävdar partiet att suveräniteten omfattar Taiwan sedan Qing-imperiet (1644–1911). Samtidigt som Kina inte gör anspråk på några områden i dagens Mongoliet, som en gång styrdes av Yuan-imperiet (1271–1368) och senare Qing-imperiet, hävdar Peking att delar av Sydkinesiska havet var under kinesisk jurisdiktion under samma period och därför bör erkännas som dess suveräna territorium. Trots ett beslut från Permanenta skiljedomstolen i Haag 2016 om att Kinas ”historiska” anspråk i Sydkinesiska havet saknar rättslig grund, står Peking fast vid denna ståndpunkt.
Det framstod 2009 som att Kina hade fått stöd från USA för sina suveränitets- och territoriella anspråk, då ett gemensamt uttalande från toppmötet mellan ländernas statschefer Barack Obama och Hu Jintao innehöll formuleringar där parterna tycktes ha enats om att respektera varandras ”kärnintressen”. Eftersom ett av Kinas kärnintressen är dess suveränitet över Taiwan kunde uttalandet tolkas som ett erkännande av Taiwan som en del av Kina, vilket skulle ha inneburit en total omsvängning i USA:s Kina-politik. Efter det andra toppmötet mellan Hu och Obama fanns inte längre något omnämnande av ”kärnintressen” i det gemensamma uttalandet.[1]
Det westfaliska suveränitetskonceptet har stor inverkan på Kinas utrikes- och säkerhetspolitik, vilket också starkt påverkar landets agerande och hållning i internationella dialoger om mänskliga rättigheter. Kina insisterar på att hänsyn alltid måste tas till ett lands utvecklingsnivå, kultur och värderingar, vilket sätter snäva gränser för hur världssamfundet kan granska och upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter. Kina tenderar att betrakta humanitära interventioner med stor misstänksamhet och menar att sådana insatser kan tjäna som en förevändning för stater i väst att blanda sig i andra staters inre angelägenheter och därmed hota deras suveränitet.
Cybersuveränitet bör förstås som Kinas strävan att kontrollera informationsflödet för internetanvändare inom landet i syfte att säkerställa social stabilitet och skydda regimens legitimitet, samtidigt som man spelar en ledande roll i den globala styrningen av internet. ”Cybersuveränitet” utgör här en motreaktion mot idéerna om att cyberrymden bör vara en fri, öppen och global plattform som styrs av användarna snarare än att kontrolleras av stater.
Kulturell suveränitet kan definieras som statens rätt att främja sina kulturella intressen självständigt, alltså utan yttre inblandning. Kommunistpartiet hävdar jurisdiktion över frågor som rör kinesisk kultur i andra länder när dess officiella narrativ blir ifrågasatta. I oktober 2020 försökte exempelvis kinesiska myndigheter censurera en utställning om Djingis Khan på ett museum i Nantes i Frankrike. Museet menade att kinesiska myndighetsföreträdare ville skriva om Mongoliets historia.
Religiös suveränitet åberopas sällan i den kinesiska samhällsdebatten, men det är relevant att notera att kommunistpartiet även hävdar suveränitet över religiösa frågor utanför Kinas gränser. Till exempel gör Peking anspråk på att vara den högsta auktoriteten inom den tibetanska buddhismen, trots att partiet är sekulärt till sin natur. När den tibetanska buddhismens högste ledare, den 14:e Dalai Lama, dör insisterar partiet på att det har en suverän rätt att utse hans reinkarnation.
[1] R.C. Bush, “Unchartered Strait: The Future of China-Taiwan Relations”, Washington, D.C., The Brookings Institution, 2013, p. 222.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
