Kina framställer sig som fredligt till sin natur. Begreppet fred förknippas med harmoni och social stabilitet, vilket implicit omfattar rätten att stävja eller förebygga socialt missnöje med våld.
Att ”kärleken till fred ligger i det kinesiska folkets DNA” är något som det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinping ofta hävdar. Detta narrativ, vilket framställer partiets undersåtar som harmoniska, fredliga och godhjärtade av naturen, stämmer väl överens med partiets övertygelse om att det alltid är moraliskt korrekt. FN-stadgan definierar inte uttryckligen ”fred”, men begreppet beskriver vanligtvis ett tillstånd utan krig eller statsunderstödda angrepp och våld. Den kinesiska ledningens uppfattning om fred innefattar dessutom social stabilitet, ”harmoni”, utveckling, samarbete och ömsesidig nytta – men även frånvaron av interventionism och kolonialism.
I sin retorik betonar partiet inte helt oväntat ofta sin egen ”fredliga” natur. Eftersom partiet karaktäriserar Kina som fredligt per definition och den kinesiska nationaliteten (eller rasen) som genetiskt fredsälskande, framställer det även landets försvarspolitik som rent defensiv till sin natur. I ett tal i Berlin i mars 2014 beskrev Xi Kinas strävan efter fred, vänskap, harmoni och samförstånd som ”djupt inpräntad i det kinesiska folkets blod” och att den representerade ”den kinesiska nationens fredsälskande kultur och traditioner under de senaste tusentals åren”. Xi härleder i sin retorik den kinesiska kärleken till fred till faktorer såsom kinesisk etnicitet, tradition och historia.
Även Mao Zedong kom på sin tid fram till samma slutsats, men hans förklaring var rent ideologisk. Enligt Mao ville alla socialistiska länder ha fred, vilket även inbegrep Kina: ”de enda som hyser begär efter krig och skyr fred är vissa monopolkapitalistiska grupper i ett fåtal imperialistiska länder som profiterar på aggression”.
I vitboken ”Kinas fredliga utveckling” som publicerades 2011 förklarar regeringen att Kinas kärlek till fred beror på historiska lärdomar: ”I och med det bittra lidande som det kinesiska folket har fått utstå under krig och fattigdom i modern tid har det lärt sig värdet av fred och det enorma behovet av utveckling”. Som ett resultat av detta ”ägnar sig Kina aldrig åt aggression eller expansionism, strävar aldrig efter hegemoni och har förblivit en orubblig kraft för att upprätthålla fred och stabilitet, regionalt och globalt”.
Vitboken betonar vikten av att upprätthålla social stabilitet, vilket har nära kopplingar till Kinas syn på fred och är en av kommunistpartiets huvudsakliga målsättningar. Faktum är att ambitionen att ”bevara fred” också kan syfta på att kväsa fredliga missnöjesyttringar, och inte minst våldsamma sociala oroligheter. Det kinesiska regimen baserar delvis sin legitimitet på fortsatt fred och stabilitet i landet och såg därför med stor oro på ”färgrevolutionerna” i Georgien, Ukraina och Kirgizistan under 2000-talet. Att “bevara fred” handlar i detta sammanhang lika mycket om att regimen ska skyddas från det egna folket som om att försvara det styrande partiet från verkliga eller inbillade fientliga utländska krafter. Kinas satsningar på den inhemska säkerhetsapparaten, inklusive investeringar i teknik för massövervakning, kan också förklaras av sådana farhågor.
Enligt vitboken från 2011 syftar Kinas strävan efter ”fredlig utveckling” till att ”uppnå modernisering och gemensamt välstånd”. Xi Jinpings ”Tänkande om diplomati”, som publicerades i början av 2020, betonar att Kina ”insisterar på en fredlig utveckling baserad på ömsesidig respekt, samarbete och ömsesidig nytta”.
Vidare är Kinas ”fredliga enande” (eller “återförening”) en eufemism för Taiwans införlivande i Folkrepubliken med fredliga medel. En underförstådd betydelse av termen är att ett införlivande även kan ske med icke-fredliga medel, det vill säga genom en kinesisk invasion av Taiwan. Faktum är att Kina har uttryckt en beredskap att gå till väpnat angrepp om nuvarande status quo förändras – där Taiwan idag fungerar som en självständig stat i praktiken, men saknar formellt erkännande som sådan. Då Kina antog Antiutträdeslagen (Anti-Secession Law) 2005 klargjorde man att Kina ”skall använda icke-fredliga medel … för att skydda Kinas suveränitet och territoriella integritet” i det fall ”separatistiska krafter … orsakar Taiwans utträde ur Kina” eller om ”möjligheterna för en fredlig återförening är helt uttömda”.
Samtidigt fortsätter kommunistpartiet att hävda att ”fred ligger i kinesernas DNA”, samt att Kinas försvarspolitik är ”defensiv till sin natur” och ”inte utgör ett militärt hot mot något annat land”. Logiken här är att Taiwan från partiets perspektiv inte är ett annat land: snarare framställs det som en integrerad del av Kinas territorium. Således vilar den kinesiska regeringens principiella hållning om att “inte angripa andra om man själv inte först har blivit angripen” på hur den definierar ett ”angrepp”.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
