I Kinas starkt statskontrollerade system är det omöjligt för oberoende civilsamhällesorganisationer att engagera sig i viktiga politiska frågor. Som Mao Zedong, och sedermera Xi Jinping, har sagt: ”Partiet, regeringen, armén, samhället och utbildningen – öst och väst, syd och nord, partiet leder allt.” Men Kinas kommunistparti har insett att civilsamhället spelar en central roll i det internationella samfundet. Just därför har partiet skapat ett system av organisationer som genom ”mellanfolkliga utbyten” för dess talan och ökar dess inflytande i utlandet, både inom den kinesiska diasporan och i FN-systemet. ”Icke-statlig” blir därmed en missvisande etikett  som underlättar för partistaten att infiltrera det verkliga civilsamhället, samtidigt som kommunistpartiets aktiviteter framställs som oberoende opinionsbildning. 

Organisationer som beskriver sig själva som icke-statliga, såsom China Society for Human Rights Studies och All-China Journalists Association, drivs direkt av kommunistpartiets avdelningar, däribland propagandaavdelningen och internationella avdelningen. Genom att utge sig för att vara civilsamhällesorganisationer kan de få rådgivande positioner inom FN och vinna internationell legitimitet. I en inhemsk kinesisk kontext kan attributet icke-statlig bidra till att legitimera parti- och statliga organisationer som representanter för en  blomstrande och oberoende ideell sektor. I internationella sammanhang syftar attributet till att på ett systematiskt sätt undergräva det verkliga civilsamhällets inflytande i sammanslutningar som FN, där falska icke-statliga organisationer ger röst åt kommunistpartiets narrativ. Samtidigt hävdar dessa grupperingar att de representerar oberoende kinesiska röster och parerar internationell kritik av Kina genom samordnade utspel och angrepp mot länder i väst och hur de brister i sin efterlevnad av mänskliga rättigheter.