För den kinesiska partistaten är stabilitet en grundpelare för all samhällsstyrning. Stabilitet är centralt för partiets legitimitet, vilket förklarar den rigida sociala kontrollen och förtrycket av oliktänkande.
I FN-stadgan från 1945 betraktades ”stabilitet” som en grundläggande förutsättning för ”fredliga och vänskapliga” förbindelser mellan nationer. Inom internationella relationer definieras stabilitet som ett tillstånd där våld mellan stater är sällsynt. På senare tid har begreppet varit centralt i FN:s diskussioner om utveckling, med betoning på vikten av stabila och fredliga samhällen som skyddar individers rättigheter oavsett deras etnicitet eller trosuppfattning. Som FN:s generalsekreterare konstaterade i generalförsamlingen 2014: ”Barn måste kunna vara trygga när de går till skolan. Kvinnor måste vara skyddade från våld både i hemmet och på arbetsplatsen.”
Samtidigt som Kina anammat FN-diskursen om stabilitet har det kinesiska kommunistpartiet tolkat begreppet – även när det gäller utveckling – i mer politiskt laddade termer. Den kinesiska tolkningen har tre grundläggande särdrag: För det första har stabilitet varit intimt förknippat med kommunistpartiets ansträngningar att hantera interna splittringar och maktkamper. För det andra förutsätter det att partiet och dess styrningsmodell har okränkbar legitimitet, vilket innebär att endast partiet kan upprätthålla stabiliteten. Slutligen har stabilitet rationaliserat ett repressivt system för ’upprätthållande av stabilitet’ i syfte att hantera djupa sociala klyftor i landet, som i många fall har uppstått till följd av en snabb ekonomisk utveckling utan politiska reformer.
Under större delen av Mao Zedongs regim, före reformperioden, prioriterades revolution och maktkamp före stabilitet. Trots sina inhemska umbäranden framhävde sig den unga Folkrepubliken Kina internationellt som en kraft för stabilitet och en försvarare av suveränitet och icke-inblandning.
När Deng Xiaoping återupprättades politiskt i slutet av kulturrevolutionen 1975, så försökte han dämpa ideologiska motsättningar och återuppliva ekonomin. Det andra av Dengs ”tre direktiv” var ”stabilitet och enighet”, som syftade till att få ett slut på stridigheter inom partiet, för att istället fokusera på nationell utveckling. Mao ogillade idén om att partiets klasskamp skulle upphöra och sade: ”Utan kamp kan det inte ske några framsteg eller finnas någon fred”. Först tre år senare, efter ytterligare en period av stridigheter, kunde Deng förverkliga sin vision.
Under Dengs ledning på 1980-talet innebar stabilitet att undvika konflikter för att kunna fokusera på reformarbetet. ”Ekonomisk stabilitet” hamnade i centrum i och med sin nära koppling till reform- och utvecklingsagendan. Med ekonomisk stabilitet kunde reformerna fortskrida; med reformer kunde den ekonomiska utvecklingen accelerera; och med en accelererad utveckling var ”stabiliteten ytterligare garanterad”. Stabilitet handlade också om att upprätthålla kommunistpartiets styre och få ett slut på interna motsättningar. Vid sidan av ”stabilitet och enighet” betonade Deng de Fyra grundläggande principerna, som förband nationen till socialistiskt styre och kommunistpartiets ledarskap. I en internationell kontext tolkade Kina stabilitet som att garantera fredliga relationer – i synnerhet mellan kalla krigets stormakter, USA och Sovjetunionen, men också mellan USA och Kina.
Dengs ekvation, som kopplade samman reform, utveckling och stabilitet, tog i slutet av 1980-talet form genom parollen ”stabiliteten går före allt”. Efter att Jiang Zemin tog över makten i kölvattnet av massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 blev detta ett vanligt slagord, då studentprotesterna framställdes som ett ”kontrarevolutionärt upplopp” och en avvikelse som störde utvecklingen. I likhet med Deng betonade Jiang att stabiliteten hade högsta prioritet. Men 1990-talets kraftiga ekonomiska expansion gav upphov till ojämlikhet och social oro, och med det kom omfattande polisövervakning, vilket i partiets vokabulär kallades för ”upprätthållande av stabilitet” (维护稳定) eller weiwen. Under Hu Jintaos ledning skapade tvångsåtgärder och kontrollmekanismer ofta just de sociala spänningar som de var menade att undertrycka. Detta resulterade i en växelverkan mellan kostsamt förtryck och motstånd, som forskare kritiserade som ”rigid stabilitet”.
Sedan Xi Jinping tog över makten 2012 har upprätthållande av stabilitet i allt högre grad sammanfogats med nationell säkerhet, vilket återspeglas i det ”övergripande nationella säkerhetskonceptet” som infördes i april 2014. Detta koncept har implementerats med kompromisslös beslutsamhet genom social kontroll, högteknologisk övervakning och förtryck. Farhågor om stabiliteten låg till grund för det målmedvetna kväsandet av demokratiprotesterna i Hongkong från och med 2014, vilket kulminerade i att ett robust nationellt säkerhetssystem lanserades 2020. I Xinjiang föranledde oron kring stabiliteten säkerhetsåtgärder utan motstycke, såsom anläggningar för massinternering av uigurer, vilket föranledde skarp internationell kritik. Xi konstaterade 2022 att ”nationell säkerhet är grunden för nationell förnyelse, och social stabilitet är en förutsättning för nationell styrka”. Oron kring stabiliteten har fördjupats i och med den kinesiska ekonomins strukturella utmaningar, som den stigande arbetslösheten, vilket innebär att Kinas inrikes stabilitet fortfarande är nära kopplad till ekonomisk stabilitet.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
