Liberala demokratier vilar på allmän rösträtt och regelbunden maktöverföring. I Kinas ”helprocessdemokrati” är folkets enda företrädare kommunistpartiet, som legitimerar sitt maktmonopol med formella samråd.
I Kina refererar begreppet demokrati till det marxist-leninistiska systemet med folkets demokratiska diktatur och demokratisk centralism, där folkmajoritetens vilja representeras av kommunistpartiet. Partiet särskiljer uttryckligen “socialistisk demokrati med kinesiska särdrag” från liberal demokrati, som man anser är oförenlig med Kinas unika förhållanden. Även om kinesiska medborgare kan rösta i lokala val för att välja sina företrädare, definieras Kinas kommunistparti (KKP) i landets konstitution som det enda regeringspartiet, med makt att styra över alla lagstiftande och statliga organ.
Trots att Kina saknar ett flerpartisystem, där offentlig makt baseras på återkommande val genom allmän rösträtt, definierar kommunistpartiet sig självt som i grunden demokratiskt. Genom “konsultativ demokrati” (协商民主) tar KKP formellt hänsyn till olika samhällsgruppers intressen. Partiets legitimitet vilar i huvudsak på dess förmåga att garantera allmän ordning, välstånd och säkerhet. I och med sina framgångar med ekonomisk tillväxt, folkhälsa och välfärd kan partiet i allt högre grad presentera detta som en överlägsen politisk modell i ett internationellt sammanhang. Som Xi Jinping konstaterade 2017: “Kinas socialistiska demokrati är den mest heltäckande, genuina och effektiva demokratin.”
Termen “demokrati” (民主) har i en kinesisk kontext sina rötter i marxist-leninistisk ideologi. Begreppet har varit en integrerad del i kommunistpartiets retorik ända sedan dess grundande, vilket återspeglas i KKP:s ursprungliga uppdragsbeskrivning att bygga en “folkets demokrati”. Xi myntade 2019 begreppet “helprocessdemokrati”, genom vilken KKP tar in synpunkter både inifrån och utanför partiet och “möjliggör för folket att utöva sin rätt att vara landets härskare”.
Idén om Kina som demokratisk stat vilar på tre pelare:
Partiet är demokratiskt, därmed är Kina också det. Större politiska beslut fattas av centrala partiorgan genom “demokratisk centralism”, men diskuteras på alla nivåer i formaliserade “demokratimöten” (“democratic life meetings”). Regler utfärdade 2020 definierar “centrum” ännu tydligare och föreskriver Xi Jinpings tänkande som grundval vilket således begränsar avvikelser från den ideologiska vägledningen uppifrån.
Kinesiska medborgare kan rösta. I artiklarna 2 och 3 i Kinas konstitution står att medborgarna utövar sin makt genom folkkongresserna (Kinas lagstiftande organ), vilka utnämns genom demokratiska val. Enligt vallagen har alla medborgare över 18 år rätt att rösta på representanter på läns- och stadsdelsnivå, och att ställa upp i val. Kandidater till folkkongresserna är emellertid i allmänhet utvalda på förhand av partiet, och konstitutionen klargör att Folkrepubliken Kina är en socialistisk stat där kommunistpartiet har monopol på den politiska makten.
KKP beaktar olika intressenter och deras synpunkter. Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferenser (CPPCC) fungerar formellt som den huvudsakliga kanalen för konsultativ demokrati. Genom ”flerpartisamarbete” med åtta mindre så kallade ”demokratiska partier” och synpunkter som samlas in från allmänheten (även online) beaktar KKP olika intressenters åsikter, förutsatt att de inte ifrågasätter partiets politiska prioriteringar.
Idealbilden av en konsensusorienterad, effektiv demokrati under partiets centraliserade ledning ställs i kontrast med en västerländsk demokrati, som beskrivs som konfrontativ och oförutsägbar. Kinas politiska system framställs som det enda som passar landets unika förhållanden. Men denna idé har inte alltid stått oemotsagd. Studentprotesterna 1989 krävde en reform av Kinas politiska system, som skulle omfatta inslag av liberal demokrati. I efterdyningarna av protesterna försvann dock begreppet från den politiska debatten i Kina.
Den 16:e partikongressen 2002 konstaterade att parti-intern demokrati var “partiets livsnerv”. Ledande ideologer började använda begreppet demokrati igen, om än med brasklappen “inom partiet”. I slutet av 2000-talet och början av 2010-talet förekom en öppen diskussion i kinesiska medier om behovet av att stärka demokratin och öka mångfalden bland kandidater i lokalvalen, även om den var begränsad till parti-intern demokrati som var förenlig med Kinas enpartisystem. Oberoende kandidater ställde upp i val med viss framgång. I de lokala valen 2011 försökte kandidater som arbetade för medborgerliga rättigheter ställa upp under mottot ”En person, en röst, tillsammans förändrar vi Kina”.
Efter att Xi Jinping kom till makten 2012 inkluderades ”demokrati” som en av de tolv grundläggande socialistiska värderingarna. Detta innebar dock inte en mer liberal inställning till demokrati. Experiment med politiskt deltagande tilläts inte längre, medan oberoende kandidater greps och fängslades. Dokument nr. 9 som cirkulerades 2013 definierade liberal demokrati som ett hot mot regimen. Koncept som konstitutionell demokrati, maktdelning och ett oberoende rättsväsende avfärdas numera som ”felaktigt ideologiskt tänkande” som måste motarbetas med kraft. Liberala värderingar utpekades som den grundläggande orsaken till de långvariga protesterna i Hongkong 2019, som bemöttes med ny lagstiftning och omfattande reformer av valsystemet för att säkerställa att endast ”patrioter” som stöder Pekings politik får ställa upp i val.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
