I korthet

Alla vet vi vad vänskap är, och i dagens digitala värld har virtuella ”vänner” blivit en kulturöverskridande företeelse på sociala medier som Facebook och WeChat. FN-stadgan talar om att ”utveckla vänskapliga förbindelser mellan nationerna, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. FN har instiftat internationella vänskapsdagen, som främjar fred mellan folk, länder, kulturer och individer. 

Inom det kinesiska kommunistpartiets diskurs har dock “vänskap” sedan 1940-talet fått en snäv tolkning med fokus på partistaten och dess intressen. Partiets förståelse av vänskap härrör från Sovjetunionens politiska doktrin och kännetecknas av uttryckliga förväntningar om anpassning till Kinas ståndpunkter. Partistaten främjar “vänskap” utomlands genom olika institutionella ombud såsom vänskapsföreningar och tankesmedjor. Denna folkliga förklädnad döljer att staten är involverad och får toppstyrda initiativ att framstå som  att de kommer från gräsrötterna. Vänskap är i hög grad ritualiserat, som när Kina förärade Vladimir Putin sin första “vänskapsmedalj” 2018, vilket förkunnades med stor högtidlighet i den statliga propagandan. Men bakom fasaden av ömsesidiga sympatier förblir relationerna villkorade av Kinas krav på att dess kärnintressen respekteras. Vänskap med Kina handlar sålunda mer om att hantera förväntningar än om att överbrygga motsättningar. 

Analys

Vänskap är ett av de fem banden (五伦) mellan människor, som föreskrevs av Konfucius omkring 500-talet f.Kr., och har varit ett återkommande tema i kinesisk litteratur och tankevärld genom århundradena. Den politiska tillämpningen av begreppet vänskap i dagens Kina härstammar emellertid från kommunistpartiets relation med Sovjetunionen från 1930-talet och framåt. Stalins begrepp “vänskap mellan folken” (druzhba narodov) introducerades 1935 som en metafor för ett politiskt system med olika etniska grupper förenade under det sovjetiska kommunistpartiets styre, och tillämpades brett för att kväva avvikande åsikter och meningsskiljaktigheter. I Sovjetunionens utrikesrelationer beskrev ordet vänskap Stalins strävan efter transnationellt samarbete, särskilt med utvecklingsländer. Under hela Kalla kriget odlade Sovjet aktivt “goda vänner” globalt, vanligtvis pro-sovjetiska politiska eliter, för att utvidga sin inflytandesfär. För Sovjetunionens samarbetspartner, som ofta hade genomgått utbildning vid sovjetiska institutioner, betydde vänskap att acceptera och stödja den sovjetiska staten och dess utrikespolitik. De som inte gav sitt stöd ansågs vara fiender.

Den sovjetiska synen på vänskap formade det kinesiska kommunistpartiets internationella engagemang både före och efter grundandet av Folkrepubliken Kina 1949. Folkrepublikens första bilaterala vänskapsavtal slöts med Sovjetunionen i februari 1950, några månader efter att den kinesisk-ryska vänskapsföreningen – som bestod av kinesisk partielit som skolats i Sovjetunionen – hade bildats i Peking. Från och med 1950-talet tog Kinas kommunistparti efter sovjetisk praxis i Central- och Östeuropa och etablerade ett stort antal vänskapsföreningar. I likhet med Sovjet  satte Kina likhetstecken mellan  vänskap och stöd för dess utrikespolitiska linje, som efter 1954 fokuserade på de fem principerna för fredlig samexistens. Därefter blev vänskap intimt förknippat med kravet på icke-inblandning i Kinas inre angelägenheter, vilket är en grundpelare i utrikespolitiken än idag. Kinas officiella syn på vänskap går ut på att projicera enighet, samförstånd och stöd för Kinas kärnintressen och andra prioriteringar. Utöver detta ska vänner sköta sitt och inte lägga sig i. 

Det kinesiska kommunistpartiet har vidareutvecklat den sovjetiska tillämpningen av vänskap och använder idag vänskapsföreningar och andra plattformar för  mellanfolkligt utbyte i syfte att stärka det internationella stödet för Kinas prioriteringar, utan att röja partistatens inblandning. Genom ett omfattande nätverk av vänorter kan Kina dra nytta av kulturella utbyten och lokala partnerskap som främjar dess bredare diplomatiska mål – vilket i China Daily har kallats för ”nyckeln till sunda bilaterala relationer”. På ett diplomatiskt plan återspeglar Kinas vänskapsbetygelser en omsorgsfull kalibrering av landets utrikesrelationer, snarare än allianser. På så sätt försöker Peking upprätthålla strategisk tvetydighet och främja sina intressen. Ett tydligt exempel på detta är uttalandet av Xi Jinping och Vladimir Putin om ”vänskap utan gränser” mellan länderna — i ljuset av att relationen i praktiken har tydliga gränser, såsom att Kina, om än lågmält, vägrat att erkänna Rysslands territoriella anspråk i Ukraina.