I korthet

Även om begreppet ”autonomi” saknar en allmänt vedertagen definition i internationell rätt, uppfattas det ofta som politisk eller statlig autonomi, det vill säga självstyre eller handlingsfrihet på intern eller inhemsk nivå.  

Genom en kompromiss mellan den suveräna staten och folk som strävar efter självbestämmande kan stater använda arrangemang med autonomi för att skydda sin territoriella integritet, samtidigt som de värnar minoriteternas rättigheter, och för att undvika missämja. Men regeringar varierar i sin efterlevnad av sådana åtaganden. Stater som strävar efter att utöva mer kontroll över autonoma områden kan exempelvis vilja begränsa graden av autonomi för självstyrande grupper, med argumentet att det främjar nationell enhet och territoriell integritet.

Den kinesiska regeringen har kontinuerligt omdefinierat begreppet autonomi och vad det innebär. Tibet, Xinjiang och tre andra kinesiska regioner har officiell status som ”autonoma” inom Folkrepubliken Kina. Kinas regering har gjort utfästelser om att Hongkong skulle åtnjuta en ”hög grad av autonomi” från styret i Peking och gett liknande löften till Taiwans medborgare om de skulle acceptera Kommunistpartiets ledarskap. Omdefinieringen av autonomi i Tibet, Xinjiang och Hongkong har dock lett till skepsis kring Kinas förmåga att leva upp till sina utfästelser om autonomi till Taiwans befolkning.

Analys

Några av de första staterna som etablerade institutioner för formell autonomi var socialistiska regimer. Enligt det kinesiska kommunistpartiets riktlinjer åtnjuter Kinas etniska minoriteter regional autonomi i områden där de bor i högre koncentration – ”under statens enade ledning”. Dessutom föreskriver kinesisk lag att en guvernör i en autonom region måste tillhöra den etniska minoritet som utövar autonomi i regionen.

Den faktiska makten ligger emellertid inte hos guvernörerna utan hos de regionala partisekreterarna, som i princip uteslutande tillhör folkgruppen han – Kinas majoritetsbefolkning. Den kinesiske rättsvetaren Yu Xingzhong drar slutsatsen att det politiska system som anges i Kinas lag om regional etnisk autonomi ”verkligen inte motsvarar den gängse uppfattningen av termen ’autonomi’”.

Kinas kommunistparti tecknade ett avtal med representanter för Tibet 1951 där man lovade det tibetanska folket rätten att utöva nationell regional autonomi under Folkrepubliken Kinas styre. Den tibetanska regeringen skulle styra den autonoma regionen Tibet med Dalai Lama som ledare, men det blev så småningom uppenbart att det endast var en tillfällig övergångsordning som inte innebar att Tibets politiska, religiösa och sociala institutioner skulle bevaras. Dalai Lamas senare krav på ”verklig autonomi” (inom Kina) har avvisats av Peking som ett försök att störta dess styre. 

De ”autonoma” institutionerna i regionen Xinjiang (Xinjiang Uyghur Autonomous Region, XUAR) påminner starkt om institutionerna i Kinas andra autonoma regioner. Till exempel är Xinjiangs folkkongress underkastad central vetorätt, och Kinas högsta domstol har tillsyns- och kontrollbefogenheter över regionens domstolar. Den kinesiska partistatens kampanj för att bekämpa de så kallade ”tre krafterna” i Xinjiang – separatism, extremism och terrorism – har ytterligare minskat utsikterna för verklig autonomi. Snarare än att tillmötesgå kraven på dialog om autonomifrågan har Peking antagit en hård linje, med omfattande godtyckliga frihetsberövanden av muslimer och andra åtgärder som enligt FN kan utgöra “brott mot mänskligheten”.

När det gäller Hongkong lovade den kinesiska regeringen att bevara levnadssättet i staden i minst femtio år efter överlämnandet 1997, enligt principen ”ett land, två system”, med en ”hög grad” av autonomi. Kinas lagar skulle generellt inte gälla i den särskilda administrativa regionen Hongkong (HKSAR), och tjänstemän från fastlandet skulle inte lägga sig i den regionala regeringens angelägenheter. Trots detta förklarade det kinesiska utrikesministeriet 2017 att den kinesisk-brittiska gemensamma deklarationen från 1984 – där Kina lovade att upprätthålla Hongkongs autonomi – ”inte alls var bindande för centralregeringens förvaltning av Hongkong”. Den kinesiska regimen har på senare år begränsat de grundläggande rättigheterna i HKSAR med hänvisning till fyra vagt definierade brott: separatism, omstörtande verksamhet, terrorism och samröre med utländska krafter.

Pekings ståndpunkt om Taiwan, som i praktiken är ett självständigt territorium, är att man så småningom kommer att införliva det i Kina, men att det kommer att åtnjuta en autonom status liknande den som Hongkong har. Den kinesiska regeringens avsteg från sina ursprungliga löften till Hongkongbor, tibetaner och uigurer i frågan om autonomi har dock bidragit till skepsis bland Taiwans medborgare vad gäller den utlovade ”höga graden” av autonomi som skulle gälla om de en dag skulle styras av Kina.