I Kina är kultur ett viktigt politiskt slagfält, som partiet använder för att bibehålla politisk legitimitet, bygga ”kulturellt självförtroende”, motverka västerländskt inflytande och göra Kina till en global ”kulturmakt”.
UNESCO definierar kultur i vid bemärkelse som ”hela komplexet av de andliga, materiella, intellektuella och emotionella egenskaper som är utmärkande för ett samhälle eller en social grupp och omfattar, förutom konst och litteratur, livsstilar, samlevnadsformer, värdesystem, traditioner och trosuppfattningar.” För det kinesiska kommunistpartiet är kulturen dock först och främst djupt politisk och utgör en av flera ”fronter” i partiets kamp mot sina interna och externa fiender och kritiker. I sitt tal vid Yan’an-forumet för litteratur och konst 1942 gjorde Mao Zedong klart att ”konsten och litteraturen [måste] följa politiken”.
Medan Kinas kulturindustri har vuxit fort under reformperioden efter Mao har partiet behållit sina anspråk på att vara kulturens politiska hjärta. Under Xi Jinpings ledning sedan slutet av 2012 har kultur fått förnyad betydelse som politisk prioritering, med koncept som ”att bygga [Kina till] en kulturell stormakt” (建成文化强国), att garantera ”kulturell säkerhet” (文化安全) och att mobilisera mot USA:s och västvärldens ”kulturella hegemoni”. Kulturen är ett medel för att främja partiets makt och legitimitet och ett verktyg för att motverka hot mot partiets status i en global kontext.
Under större delen av sin moderna historia har Kina haft en motsägelsefull relation till kulturen. Under den Nya kulturrörelsen på 1920-talet försökte en ny generation av forskare, författare och aktivister frigöra sig från inflytandet av traditionella konfucianska idéer, som de ansåg låg bakom Kinas svaghet, och skapa ett nytt samhälle baserat på de ”västerländska” idealen om vetenskap och demokrati. Men även om Kina inspirerades av väst var kulturbegreppet nära förknippat med erfarenheterna från imperialismen sedan mitten av 1700-talet. En inflytelserik artikel från 1923, skriven i kölvattnet av Fjärde maj-rörelsen, varnade för en ”kulturell invasion”. Detta framställdes som det sista av fyra stadier i den västerländska imperialismens angrepp mot Kina. I sitt berömda tal vid Yan’an-forumet för litteratur och konst 1942 talade Mao Zedong om kraften ”i pennan och geväret” och vikten av både den kulturella och den militära fronten. Under Kulturrevolutionen (1966–1976) härjade nitiska grupper av så kallade rödgardister runtom i landet i en destruktiv kampanj för att krossa de ”fyra gamla” – gamla idéer, gammal kultur, gamla vanor och gamla seder. Detta blev startskottet för successiva vågor av förstörelse som sträckte sig över ett decennium och orsakade ofattbara kulturella och mänskliga förluster.
Efter Kulturrevolutionens slut växte insikten om att de politiska excesserna under det gångna decenniet till stor del berodde på Mao Zedongs fullständiga dominans över de kulturella och politiska budskapen. 1980-talets relativa öppenhet skapade en atmosfär präglad av ”kulturfeber”, med mer kreativitet och sanningssökande i medierna och konsten.[1] Detta fick ett abrupt slut i och med att demokratiprotesterna slogs ned med våld 1989. Kommunistpartiet fokuserade på att upprätthålla den politiska kontrollen över kulturen och medierna, samtidigt som man drev på den kommersiella utvecklingen och främjade kultur inom ramen för “socialism med kinesiska särdrag”. Idén att kultur är ”en viktig indikator på den övergripande nationella styrkan” (综合国力的重要标志) lanserades 1997. Tio år senare började Kina prioritera offentlig diplomati och ”mjuk makt”, men efter begränsad framgång med detta inledde regeringen en global mediekampanj där uppskattningsvis 45 miljarder yuan investerades i att expandera de statliga mediernas internationella räckvidd.
Under Xi Jinpings ledning sedan 2012 har den kinesiska kulturen som källa till övergripande nationell styrka haft hög politisk prioritet. Xi har talat om behovet av att ”stärka det kulturella självförtroendet och bygga en socialistisk kulturmakt” (坚定文化自信，建设社会主义文化强国). Kinas ledare och statliga medier gör gällande att landets globala kulturella styrka, som omfattar förmågan att motverka kritik och ”berätta Kinas historia väl”, är nyckeln till att ”krossa västvärldens kulturella hegemoni” (打破西方文化霸权) och förändra den ”ojämlika relationen” med västvärlden. Denna tolkning av kultur och dess politiska värde är nära kopplad till den nationalistiska Xi-erans idé om ”Kinas dröm om den kinesiska nationens stora renässans” och partiets löfte att återföra Kina till världspolitikens centrum. I sin politiska rapport till den 19:e nationella partikongressen 2017 sade Xi: ”Utan ett starkt kulturellt självförtroende och en blomstrande kultur kan den kinesiska nationens stora renässans inte bli verklighet”.
[1] S. Ma, “The Role of Power Struggle and Economic Changes in the ‘Heshang phenomenon’ in China”, Modern Asian Studies, vol. 30, no. 1, 2008, p. 29.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
