I Kina är nationen knuten till staten och etniciteten. Den “kinesiska nationen” omfattar både Folkrepubliken Kinas medborgare och den globala kinesiska diasporan, medan patriotism innebär lojalitet mot partiet.
”Nation” syftar på ett samhälle i ett visst område eller land, som kännetecknas av att det har en egen regering, ett eget språk, sin egna historia och egna traditioner.
Det kinesiska språket särskiljer inte orden nation, land och stat, som alla tre används för att översätta ordet guojia (国家). Begreppet ”den kinesiska nationen” syftar i snäv bemärkelse antingen på Folkrepubliken Kina, som grundades 1949, eller på de historiska imperier som kontrollerade olika delar av det territorium som den nuvarande kinesiska regimen idag styr över, eller gör anspråk på. I en vidare bemärkelse omfattar begreppet idén om en kinesisk superetnicitet, Zhonghua minzu (中华民族), som är partistatens benämning på alla kinesiska medborgare plus den kinesiska diasporan.
De termer som används för att översätta ”nation” till kinesiska är kopplade till begrepp som etnicitet och civilisation. Enligt det officiella narrativet är den kinesiska nationen detsamma som den kinesiska partistaten. Det innebär att kinesisk patriotism – att älska sitt land (爱国) – förutsätter kärlek till kommunistpartiet och lojalitet mot den partikontrollerade staten.
Den moderna nationalstatens gränser definieras av medborgarskapet. Enligt den förhärskande officiella och allmänna uppfattningen i Kina är det emellertid en individs etniska tillhörighet som främst avgör om personen ingår i den kinesiska nationen. Alla personer med han-kinesiskt påbrå, oavsett om de är kinesiska eller utländska medborgare, ses av staten som en del av den kinesiska nationen.[1] Detta synsätt har potentiella följder för alla med kinesiskt påbrå, vilket omfattar en diaspora på uppemot 60 miljoner människor.
Den kinesiska staten delar upp den ”kinesiska nationens” diaspora i tre huvudgrupper: kinesiska medborgare som bor utomlands (huaqiao), ”kineser” som förvärvat utländskt medborgarskap (huaren) och personer med kinesiskt påbrå som är födda utomlands (huayi). De tre grupperna omfattar endast utländska han-kineser, men en fjärde grupp, ”shaoshu minzu huaqiao huaren”, eller utlandskineser från de etniska minoriteterna, har föreslagits för att kategorisera icke-han-kineser med rötter i Kina.
Det kinesiska ledarskapet förväntar sig att ”Kinas söner och döttrar”, inklusive ”kinesiska landsmän utomlands”, ska bidra till att värna nationella intressen, såsom att förverkliga ”Kinas dröm om den kinesiska nationens stora renässans” (中华民族伟大复兴的中国梦). Denna paroll, som partiets generalsekreterare Xi Jinping lanserade officiellt 2012, är en omskrivning för att stärka den kinesiska partistaten.
I det officiella narrativet porträtteras den kinesiska nationen som världens enda ”civilisationsstat” (文明型国家), med en unik uråldrig historia, territoriell vidsträckthet och teknisk utveckling, och en infödd (han-) kinesisk befolkning. Peking hävdar att den kinesiska nationen vilar på en femtusenårig civilisation och har investerat stort i vetenskapliga projekt som ska underbygga dessa anspråk.
Den kinesiska nationen, som regimen i Peking gör anspråk på att representera, omfattar inte bara andra staters medborgare och historiska imperier. I begreppet ”nationell suveränitet och territoriell integritet” (国家主权和领土完整) ingår även territorier utanför kommunistpartiets kontroll, såsom Taiwan. Före Folkrepubliken Kinas grundande exkluderade emellertid den kinesiska kommunistiska rörelsen uttryckligen Taiwan från Kinas territorium. Så var även fallet i nationalistregeringens konstitution från 1912.
Den officiella benämningen på den kinesiska nationen är Kina (中国, Zhongguo) eller Folkrepubliken Kina (中华人民共和国). När taiwaneser refererar till ”Kina” (Zhongguo) är det i normalfallet med undertexten att det är ett land som är separat från Taiwan. När Kina benämns som fastlandet (大陆) eller inlandet (内地) är den underförstådda betydelsen att Kina och Taiwan utgör delar av samma nation.
[1] O. Almén, The Chinese Communist Party and the Diaspora – Beijing’s extraterritorial authoritarian rule, Stockholm: Swedish Defence Research Agency, 2020.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
