I Kina är religionsfriheten förenad med villkor. Partiet övervakar all religiös verksamhet för att säkerställa att församlingar är fria från utländskt inflytande och är lojala mot kommunistpartiet.
Religionsfrihet är en mänsklig rättighet som inkluderar rätten att utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Inskränkningar av religionsfriheten kan enbart ske genom lagstiftning som syftar till att skydda allmän ordning och säkerhet, moral, eller andra personers rättigheter. Lagstiftningen skiljer sig åt mellan olika länder. Förhållandet – eller graden av separation – mellan stat och kyrka, eller religiösa organisationer, formas också av hur dessa institutioner har utvecklats genom historien.
I engelska översättningar av kinesiska officiella dokument och uttalanden refereras ofta till ”religionsfrihet”. Men termen som används i Kinas konstitution borde snarare översättas som “frihet att tro”. Medborgarna är fria att tro, men rätten att utöva sin religion är begränsad. Lagen skyddar endast religiösa aktiviteter som partiet definierar som ”normala” (正常的宗教活动). Staten håller all religionsutövning under nära uppsikt och kräver att religiösa samfund aktivt sprider partiets ideologi.
Den kinesiska staten erkänner officiellt fem religioner: buddhism, taoism, islam, katolicism och protestantism. Sedan början av 1950-talet har dessa trosinriktningar organiserats och företrätts av officiella ”patriotiska föreningar”. Enligt en vitbok från 2018 har Kina fler än 200 miljoner registrerade religionsutövare. Detta inkluderar emellertid inte utövare av ett stort antal traditionella folkreligioner. Det finns också en mängd underjordiska kyrkor och oregistrerade religiösa grupper, trots upprepade försök att upplösa eller integrera dem i de officiella strukturerna.
Kommunistpartiet är sekulärt och partimedlemmar får inte ha en religiös tro. Partiet har haft en komplicerad och stormig relation till religion. Under Mao betraktades religion som förlegat och något som skulle bekämpas med våld. Religiösa sedvänjor och skrifter förbjöds, och många heliga platser förstördes under Kulturrevolutionen och andra politiska kampanjer. Under reformperiodens första skede i mitten av 1980-talet gavs religionsutövning mer utrymme och antalet troende ökade avsevärt.
Men ledarskapet höll fast vid sin marxistiska övertygelse om att religiös tro var en ”tillfällig företeelse” som skulle försvinna med den ekonomiska utvecklingen. Så blev det inte. Samtidigt som antalet medlemmar i officiellt erkända samfund och inofficiella huskyrkor ökade uppstod nya rörelser. Den mest framträdande var falungong. Regeringens försök att begränsa falungong ledde till omfattande protester, varpå rörelsen förbjöds 1999 och stämplades som en ”ond sekt”.
Partistaten var fortsatt bekymrad över religion som ett potentiellt existentiellt hot mot regimsäkerheten. Vissa av Kinas mest framstående människorättsaktivister och -advokater under 2000-talet var kristna, medan många av de som förespråkade utökad autonomi i Kinas minoritetsområden var praktiserande muslimer eller buddhister. Partiet lade skulden på ”missriktade” och ”extremistiska” trosuppfattningar för allt från de våldsamma upploppen i Xinjiang till de eskalerande självbränningarna utförda av tibetanska munkar och nunnor från 2009, snarare än att se politiska misslyckanden och en strukturell diskriminering av minoriteter som grundorsaker. Under Xi Jinping har islamiska, katolska, protestantiska och buddhistiska trosuppfattningar ”med utländska rötter” kommit att granskas allt mer. Vitboken från 2018 betonar vikten av oberoende från utländsk påverkan.
Ytterst gör den sekulära partistaten anspråk på makten över religiösa angelägenheter, som när den kräver att reinkarnationen av Dalai Lama ska ske i enlighet med kinesiska lagar och regelverk. Misstron mot religion återspeglas i den strikta övervakningen av gudstjänstlokaler, särskilt större tempel, kyrkor och moskéer. Partistaten ser etnicitet och religion som indikatorer på huruvida individer eller grupper utgör ett potentiellt säkerhetshot, vilket kan föranleda närmare övervakning och olika inskränkningar. Vad som anses utgöra ”normal religionsutövning” är mycket godtyckligt: medan firande av religiösa högtider, fasta och bön bland muslimer i Xinjiang har tolkats som tecken på extremism och skäl till frihetsberövanden, tolereras sådana ritualer i andra delar av landet och har till och med hyllats av kinesiska diplomater utomlands.
Det senaste decenniet har präglats av en genomgripande förändring i partistatens förhållningssätt. Alla religioner måste nu ”älska landet och partiet”, stödja politisk stabilitet och främja konventionella kinesiska värderingar och nationell identitet. Denna ambition återkommer i olika policyinitiativ, från femårsplaner för anpassning av islam, kristendom och buddhism till kinesiska förhållanden (中国化), till att inkludera Xi Jinpings tänkande i taoistiska utbildningsplaner. Sedan 2018 har den statliga förvaltningen för religiösa angelägenheter – State Administration for Religious Affairs – inordnats under centralkommitténs avdelning för enhetsfronten (United Front Work Department). Gudstjänstlokaler måste sprida partiets ideologi och politik på banderoller och i predikningar, även i sin kommunikation online. Avsikten är tydlig: I dagens Kina är det kommunistpartiets evangelium som ska spridas.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
