I Kina är forskning ”ansvarsfull” när den både beaktar vetenskaplig integritet och bidrar till att stärka nationen. Forskare förväntas medverka till att staten uppnår sina mål, vilket är överordnat akademisk frihet.
I Unescos rekommendation om vetenskaplig forskning och forskare från 2018 definieras ansvarsfull forskning som en praxis som tar etiskt, socialt, ekologiskt och vetenskapligt ansvar. Den uppmanar forskare att minimera skador på människor och miljö, förvalta resurser på ett hållbart sätt, samt säkerställa informerat samtycke och korrekt erkännande av forskning. Dokumentet betonar också vikten av akademisk frihet, öppen tillgång till kunskap och skydd av mänskliga rättigheter som integrerade delar av god forskningssed. I vissa länder, såsom USA och Tyskland, har ansvarsfull forskning även diskuterats i termer av ekonomisk säkerhet.
Kina deltar aktivt i den internationella debatten om ansvarsfull forskning, exempelvis utifrån riktlinjerna för ansvarsfull forskningsverksamhet, som ministeriet för vetenskap och teknik (MOST) utfärdade 2023. Av den inhemska debatten framgår dock att Kina har särpräglad syn på området. I en kinesisk kontext är ansvarsfull forskning nära kopplad till begrepp som ”forskningsintegritet” (科研诚信) och bekämpning av ”forskningsfusk” (科研不端行为), med stark betoning på disciplinära åtgärder och etiskt uppförande. Samtidigt omfattar ansvarstagande även forskares bidrag till nationell utveckling, modernisering och tekniskt oberoende – vilket gör forskare till ombud för den statligt ledda utvecklingen.
Den kinesiska debatten om ansvarsfull forskning uppstod i början av 1990-talet som en reaktion på en rad plagieringsskandaler. Som en följd utfärdade statliga forskningsinstitutioner uppförandekoder, där ”vetenskaplig etik” (科学道德) presenterades som avgörande för både nationell utveckling och säkerhet. Kinesiska vetenskapsakademins (CAS) uppförandekod för forskningsetik från 2001 betonade till exempel forskares skyldighet att stödja teknisk utveckling och skydda nationell säkerhet, informationssäkerhet, ekologisk säkerhet, miljösäkerhet och hälsosäkerhet – med nationell säkerhet i första rummet. I MOST:s åtgärder för hantering av oredlighet i forskning från 2006 beskrevs forskningsintegritet som avgörande för att uppnå Kinas strategiska mål om oberoende innovation, ekonomisk och social utveckling, nationell försvarsförmåga och Kinas framväxt som stormakt inom vetenskap och teknik.
Begreppet ”ansvarsfull vetenskap och forskning” (负责任(的)科学研究) och olika varianter av ”ansvarsfull forskning och innovation” (负责任的研究与创新) började tas upp i den kinesiska debatten i början av 2010-talet, delvis med inspiration från EU:s politik för ansvarsfull forskning och innovation. I den nationella planen för vetenskap och teknik under den 13:e femårsplanen (2016–2020) nämndes ”ansvarsfull forskning och innovation” för första gången i ett officiellt dokument, och beskrevs då som centralt för att ”bygga socialistisk kultur”. Även om planen förespråkade kritiskt tänkande, akademisk debatt och -frihet, lyfte den också forskares plikter: att ta samhällsansvar (社会责任), att tjäna fosterlandet och att förkroppsliga socialistiska kärnvärden och god moral.
Denna inramning befästes vid den nationella konferensen om vetenskap och teknisk innovation 2016, där Xi Jinping betonade att forskare inte enbart ska sträva efter kunskap, utan också tillämpa vetenskapliga och tekniska landvinningar för att lösa problem och förverkliga det stora moderniseringsuppdraget: ”skriv era artiklar i ert hemland!” Xi har sedan dess ofta upprepat parollen, som ofta citeras i officiella och akademiska sammanhang.
Mellan 2018 och 2023 utfärdade kommunistpartiet riktlinjer som förankrade denna uppfattning ytterligare, såsom Integritet i vetenskap och forskning (2018), där fokus låg på att förebygga bedrägerier; Främja forskarandan (2019), som uppmuntrade till patriotisk forskningsetik; och Styrning av vetenskaplig och teknisk etik (2023), som införde nya granskningsmekanismer inom känsliga områden som artificiell intelligens (AI) och bioteknik.
Covid-19-pandemin befäste den officiella diskursen om statligt ledd ”ansvarsfull innovation”, med uppmaningar till beslutsfattare att tydliggöra forskningsprioriteringar. Ett argument i debatten var att innovation bör planeras och inte överlåtas åt marknaden eller enskilda forskare, eftersom den måste tjäna det allmännas intresse snarare än särintressen. Ifråga om covid-19 innebar detta synsätt att forskningen inte främst syftade till att få kunskap om viruset, utan skulle gagna allmänheten och främja nationella mål.
MOST:s nya riktlinjer för ansvarsfull forskning från 2023 bygger på internationell praxis och ägnar mycket utrymme åt reglering av AI. Samtidigt ställer de krav på institutionellt godkännande före publicering av större forskningsgenombrott och utvidgar tillsynen av forskning till att även omfatta näringslivet. Riktlinjerna har genomgått flera revideringar, men det ursprungliga budskapet kvarstår, nämligen att ansvarsfull forskning stärker Kinas oberoende och framväxt som vetenskaplig supermakt, där nationella mål prioriteras framför akademisk frihet.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
