Kina förespråkar en statscentrerad ”demokratisering” av internationella relationer och den globala ordningen, i motsats till vad Peking uppfattar som västerländsk interventionism och maktpolitik.
Begreppet ”internationella relationer” syftar vanligtvis på de politiska, ekonomiska och säkerhetsrelaterade interaktionerna mellan stater och andra globala aktörer, inklusive internationella organisationer, företag och icke-statliga grupper. FN-stadgan kodifierar centrala principer såsom staters suveräna jämlikhet, förbud mot våld, fredlig tvistlösning, non-interventionsprincipen och respekt för mänskliga rättigheter.
I kinesisk officiell diskurs innebär ”internationella relationer” (国际关系) en normativ vision om hur relationer bör bedrivas. En ”ny typ av internationella relationer” (新型国际关系) är ett centralt begrepp inom Xi Jinpings ”Tänkande om diplomati” och kännetecknas av ömsesidig respekt, opartiskhet, rättvisa, och vinn-vinn-samarbete. Kina framställer sig som en försvarare av FN-stadgan och uppmanar till ”demokratisering av de internationella relationerna” (国际关系民主化), vilket ställs i kontrast till vad Kina beskriver som västerländsk interventionism, som underminerar staters suveränitet och blandar sig i andra länders inre angelägenheter under förevändningar om demokrati och mänskliga rättigheter.
Kinas ”grundläggande normer för internationella relationer” (国际关系的基本准则) är förankrade i de fem principerna för fredlig samexistens: Ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, icke-aggression, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta, och fredlig samexistens. Kina propagerade under Mao-eran för de fem principerna – som ursprungligen hade formulerats 1954 – som fundamentet för samtida internationella relationer och en motvikt till det Kina såg som USA-ledd ”hegemonism” och ”maktpolitik”. Dessa normer användes redan från första början till att försvara Kinas kärnintressen. Andra länders stöd för Taiwan som ett självständigt land eller kritik av Kinas politik i Tibet porträtterades som överträdelser av de grundläggande normerna för internationella relationer, särskilt principen om icke-inblandning.
Den ”nya typen av internationella relationer” syftade inledningsvis på relationerna inom det socialistiska blocket, i synnerhet med Sovjetunionen, och präglades av leninistisk ”proletär internationalism” – en modell som Kina förespråkade fram till splittringen mellan Kina och Sovjet 1963; därefter framställdes Sovjetunionen snarare som en överträdare av internationella normer.
Från och med 1970-talet lånade Kina sin retorik om demokratisering av de internationella relationerna från den Alliansfria rörelsen. Vikten av suveränitet och motstånd mot amerikansk och sovjetisk “stormaktshegemonism” kopplades till frågan om att stärka den tredje världens roll och agens i den globala styrningen. Kina åberopade regelmässigt principen om “respekt för suveränitet och territoriell integritet” i sina fördömanden av USA:s interventioner, såsom i Libyen och Irak, men även när man motsatte sig humanitära interventioner i allmänhet. Hu Jintao lanserade på 00-talet slagordet om gemensamt främjande av “demokratisering av internationella relationer”, men hans statscentrerade tolkning av begreppet demokrati var jämlikhet mellan stater, snarare än demokrati inom stater.
Detta är den historiska bakgrunden till kommunistpartiets tudelade retoriska användning av begreppet internationella relationer under Xi Jinpings styre. För det första gör partiet ett normativt anspråk, där Kina framställs som en försvarare av grundläggande normer, såsom de fem principerna och FN-stadgan, mot vad man kallar västerländsk selektiv tillämpning, ensidiga sanktioner och interventionism. För det andra positionerar sig partiet strategiskt genom att hävda att demokratisering av internationella relationer innebär omfördelning av makt till utvecklingsländer och framväxande stormakter, men utan att omfamna liberaldemokratiska normer. Denna vision är uttalat statscentrerad och definierar kritik mot andra länder som “interventionism” och en kränkning av suveräniteten.
Den kinesiska termen för internationella relationer är guoji guanxi. Ordet guanxi har dock en kulturell betydelse som sträcker sig långt bortom “relationer” i konventionell mening. Begreppet har sina rötter i konfucianismen och betecknar en form av socialt kapital som vilar på ömsesidiga personliga band, där utbyten av tjänster skapar personliga nätverk grundade på förpliktelser, tillit och ömsesidig erkänsla. På den globala scenen betraktar Kina sina internationella relationer som relationer mellan människor, där guanxi — alltså förmågan att hantera dessa relationer — utgör en central maktresurs.[1] Följaktligen spelar ceremoniella banketter och toppmötesdiplomati en avgörande roll i Kinas utrikespolitik, och används för att ”ge ansikte”, social bekräftelse, och skapa nätverk av ömsesidiga förpliktelser.
Enligt den kinesiska regeringen ska den inhemska forskningen inom internationella relationer (IR) producera teorier med “kinesiska särdrag”, som reflekterar Kinas värderingar, perspektiv och historiska erfarenheter, och därmed tjäna nationens förnyelse. Regeringen betraktar IR-disciplinen som ett verktyg för att stärka Kinas globala inflytande, främja normer som är i partistatens intresse, och stödja en multipolär internationell ordning som sätter statens suveränitet i första rummet. Sedan Xi Jinping kom till makten har kinesisk forskningsfinansiering fokuserat alltmer på Xis ideologiska begrepp, och främjar områdesstudier och forskning i linje med statens prioriteringar.
[1] Qin Yaqing, A Relational Theory of World Politics, Cambridge University Press, 2018.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
