Offentlig diplomati innebär att påverka internationell opinion genom öppen och transparent kommunikation. I Kina avser begreppet oftare statligt styrda budskap, som ofta är dolda och syftar till att främja Kinas globala ambitioner.
Sedan begreppet ”offentlig diplomati” introducerades på 1960-talet har det i vid bemärkelse beskrivit hur regeringar arbetar med att påverka den allmänna opinionen i andra länder och främja utbyte över kulturella gränser. Termen används för att särskilja staters internationella kommunikationsarbete från det negativt laddade begreppet propaganda. På senare tid har ett nytt och vidare koncept vuxit fram – ”New Public Diplomacy” – som även inbegriper icke-statliga aktörers verksamhet, däribland NGO:er.
Under reformeran, och särskilt från 1990-talet, uppstod även i Kina en tendens att distansera internationella PR-insatser från den så kallade ”externa propagandan” [propaganda riktad mot utlandet, övers. anm.] – ett begrepp som varit centralt för det kinesiska kommunistpartiet sedan Folkrepubliken Kinas grundande. Från och med 2013 har emellertid kommunistpartiets makt åter centraliserats under Xi Jinping, vars förnyade fokus på ideologisk konformitet har placerat ”extern propaganda” i centrum för den politiska agendan. Statliga medier, men även medieföretag med delvis privat ägarskap, förväntas nu verka internationellt för att ”berätta Kinas historia väl” (讲好中国故事) och därigenom stärka landets ”internationella diskursmakt” (国际话语权) – vilket i sin tur betraktas som en avgörande komponent i Kinas ”övergripande nationella styrka” (综合国力).
I januari 1991, då Kina alltjämt var föremål för sanktioner från EU och USA som en konsekvens av att demokratiprotesterna slagits ned med våld den 4 juni 1989, inrättades State Council Information Office – Statsrådets informationskontor – med uppdraget att ”förklara Kina för omvärlden”. Kinesiska experter menar att Kina genom denna institutionella förändring tog ett steg bort från den traditionella ”externa propagandan” och mot ett ”koncept för modern offentlig diplomati”.
Kommunistpartiets centrala propagandaavdelning, vars verksamhet primärt riktar sig till en inhemsk publik men därmed också överlappar med informationskontorets kommunikation mot utlandet, har formellt ändrat den officiella engelska översättningen av ordet 宣传 (xuanchuan), från “propaganda” till ”publicitet”. Detta var en av många åtgärder för att omprofilera Kinas informationsverksamhet. Tillsammans speglar dessa två institutioner en dubbel identitet präglad av ett inneboende spänningsfält: å ena sidan den ”externa propagandan” med dess rigida partikontrollerade kommunikation, å andra sidan det vidare begreppet ”offentlig diplomati”, som eftersträvar ett mer flexibelt och trovärdigt engagemang med allmänheten i utlandet.
I slutet av 2007 införlivade Kina även Joseph Nyes begrepp ”mjuk makt” i sin officiella politiska diskurs. Då Peking stod värd för OS 2008 betraktades detta som en historisk möjlighet att visa upp för omvärlden hur mycket Kinas utvecklats och samtidigt stärka landets mjuka makt. Före spelen riktades emellertid en våg av kritik mot Kina, som anklagades för omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta övertygade partiet om behovet av att anpassa sin kommunikation för att kunna hävda sig gentemot de påstått ”partiska” västerländska medierna. Kinas jämförelsevis svaga ”diskursmakt” innebar att väst kunde begränsa landets manöverutrymme med vad som beskrevs som ”mjuk inringning”. Mot denna bakgrund lyfte Hu Jintao fram ”kulturell mjuk makt” och ett ökat inflytande för den traditionella kulturen som en nyckelkomponent i Kinas ”övergripande nationella styrka” – något han betraktade som avgörande för att värna kommunistpartiets globala intressen.
Kinas ”gå ut”-strategi (走出去, zou chu qu), som sjösattes 2009, innebar årliga investeringar på flera miljarder dollar i de kinesiska mediernas internationella expansion. Satsningen kom dock uteslutande att fokusera på parti- och statsmedier, medan de mer dynamiska kommersiella medierna utelämnades. Runt 2012 skärpte partiet sin kontroll över det inhemska medielandskapet och civilsamhället avsevärt, medan modellen för Kinas offentliga diplomati förblev präglad av kommunistpartiets centraliserade samordning.
Partiets roll inom den offentliga diplomatin har sedan 2013 varitmer framträdande än någonsin tidigare under reformeran. I ett anförande vid den nationella konferensen för propaganda- och ideologiarbete den 19 augusti 2013 lade Xi Jinping fram sitt program för internationell kommunikation och underströk betydelsen av den traditionella modellen för ”extern propaganda”: ”[Vi] måste bedriva extern propaganda med omsorg, förnya våra metoder för extern propaganda och sträva efter att skapa nya koncept, nya kategorier och nya uttryck som integrerar det kinesiska och det utländska för att berätta Kinas historia väl och förmedla Kinas röst väl.”
Att “berätta Kinas historia väl”, som numera utgör det centrala konceptet inom kommunistpartiets ortodoxi kring offentlig diplomati, fokuserar på partiets ledarskap. Inom ramen för detta begrepp är det främsta målet för Kinas offentliga diplomati och externa propaganda – som bedrivs av aktörer såsom det statliga mediekonglomeratet China Media Group – att ”skapa en internationell opinion som är gynnsam för Kinas utveckling” under partiets ledarskap.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
