I Kina betraktas civilsamhället inte som en autonom sfär. Civilsamhällesorganisationer styrs av staten för att uppfylla offentliga mål och övervakas noggrant för att förhindra framväxten av fristående politiska rörelser.
Artikel 35 i den kinesiska konstitutionen ger kinesiska medborgare rätt till mötes- och föreningsfrihet. Formuleringen är slående lik artikel 20 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som garanterar mötes- och föreningsfrihet och lägger grunden för ett civilsamhälle bestående av icke-statliga organisationer. EU definierar civilsamhället som ”individer och grupper som utför social verksamhet och som är fristående från staten och myndigheterna”.
Ett liknande åtagande om oberoende från staten finns inte i Kina då det skulle strida mot kommunistpartiets övergripande politiska princip om att partiet ska leda i alla frågor, vilket kodifieras i artikel 1 i den kinesiska konstitutionen. Denna princip återspeglas i regleringen och i de olika aktörerna i det kinesiska samhället. Kinas ledarskap har aldrig anammat termen ”civilsamhälle” i sin inhemska politiska kommunikation. Parti- och statligt organiserade NGO:er (GONGO) spelar fortfarande en stor roll i Kina, trots framväxten av privatdrivna NGO:er och stiftelser sedan 1980-talet. Myndigheterna har fokuserat på att reglera denna växande sektor och på att säkerställa att alla sociala organisationer (社会组织) övervakas och knyts till partiet och statliga organ. Sociala organisationer förväntas samarbeta med myndigheterna och driva statens politiska agenda, snarare än verka som oberoende aktörer.
Xi Jinping har påpekat att sociala organisationer bör delta i att lösa olika samhällsfrågor som del i ett nytt innovativt sätt att styra samhället. Men varken Xi eller någon högt uppsatt tjänsteman talar i termer av ”civilsamhälle” (公民社会 / 民间社会), då detta begrepp aldrig fått fäste i den officiella diskursen. Även om termen civilsamhälle ibland används i Kinas internationella kommunikation är partiets uppfattning om civilsamhället mycket tydlig: det ska ledas av staten.
Innan Kinas reform- och öppningspolitik inleddes på 1980-talet, dominerades sektorn av de stora partiledda massorganisationerna som All-China Federation of Trade Unions och partiledda gräsrotsorganisationer. Dessa spelar fortfarande en framträdande roll, med en monopolställning i en rad frågor och ansvar för nationell samordning. Att bilda oberoende fackföreningar eller religiösa samfund är fortfarande förbjudet.
Med moderniseringarna under 1990-talet följde dock en rad samhällsproblem och ökad efterfrågan på olika samhällstjänster för att fylla det tomrum som staten hade lämnat. Ett civilsamhälle har vuxit fram i Kina, även om aktörerna som utgör det förändrats över tid. NGO:er och privata stiftelser spelar en allt viktigare roll både inom landet och utomlands.
I slutet av 2000-talet och början av 2010-talet skedde en snabb professionalisering av sektorn, med påverkansarbete, människorättsjurister och samarbeten med internationella aktörer. Internet och sociala medier blev en plattform för samarbete och nätverkande mellan regioner och sakfrågor. Detta väckte farhågor i Peking om att civilsamhället kunde utgöra ett hot mot den politiska stabiliteten. Som dokument nr 9 uttryckte det: ”Under de senaste åren har idén om civilsamhället anammats av västerländska anti-Kina-krafter…”.
Mitten och slutet av 2010-talet präglades av upprepade tillslag mot civilsamhället, särskilt mot organisationer som arbetade för mänskliga rättigheter. Myndigheterna fokuserade genom lagstiftning och institutionella reformer på att begränsa möjligheterna till självorganisering och tyglade därigenom en sektor som hade utvecklats utom KKP:s kontroll. Idag är regeringens främsta mål att mobilisera och kanalisera samhällets resurser för att uppnå partiets mål, bland annat genom att upphandla specifika tjänster av olika samhällsaktörer (政府购买社会服务).
Civilsamhället hålls i ett kort koppel: alla NGO:er ska övervakas av statliga organisationer och regelefterlevnad kontrolleras genom betygssystem. Sedan 2015 pågår en kampanj för att bilda particeller inom de sociala organisationerna och säkerställa att partimedlemmar rekryteras till organisationerna så att de knyts närmare till partistaten. Samtidigt har internationella aktörers verksamhet blivit allt hårdare reglerad.
Lagen om utländska NGO:er, som trädde i kraft i januari 2017, inordnade utländska NGO:er i ett dubbelt övervakningssystem under polisen och en statlig tillsynssenhet. Den nationella säkerhetslagen i Hongkong har ytterligare försvårat internationella utbyten och samarbeten med kinesiska civilsamhällesorganisationer sedan den trädde i kraft den 1 juli 2020, genom att införa det mycket vagt definierade brottet ”maskopi” med utländska aktörer. I FN arbetar Kina för att begränsa NGO:ers roll och status, i enlighet med synen på staten som den enda legitima företrädaren för det kinesiska samhället.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
