I Kina har journalistiken ingen roll som tredje statsmakt i allmänhetens intresse. I stället gäller den marxistiska synen på journalistik, där journalister ska följa kommunistpartiets linje och tjäna regimen.
Journalistik, i betydelsen ”insamling, bedömning, skapande och presentation av nyheter och information”, är avgörande för skyddet av åsikts- och yttrandefrihet. En rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter från 2012 betonar att journalistik är av central betydelse för hur medborgare utövar sin rätt att ”söka och ta emot information”.
Under de senaste tio åren har Kinas kommunistparti uttryckligen förkastat denna syn på journalistikens roll och istället slagit vakt om den marxistiska synen på journalistik, som sätter partiets intressen i centrum för mediernas verksamhet och kräver att journalister följer en ”korrekt politisk inriktning” och ”lägger vikt vid positiv propaganda”. När kommunistpartiet kategoriskt avfärdar den allmännyttiga journalistiken bortser man emellertid från den komplexa roll som journalistiken spelat under partiets hundraåriga historia. I motsats till den nuvarande propagandan om att ”västvärldens syn på journalistik” är oförenlig med det kinesiska systemet finns det i själva verket många olika åsikter i Kina om mediernas och journalistikens roll.
Kinas moderna politiska historia löper parallellt med en lång tradition av professionell journalistik, vilken står i kontrast till kommunistpartiets anspråk på journalistiken som ett verktyg för partistyret. När Mao Zedong kom till makten på 1940-talet anammade han ett leninistiskt synsätt som han artikulerade 1942 i ett berömt tal om konsten. Mao betonade behovet av ”partianda” (党性) – en översättning av det ryska partiinost – och vikten av att följa kommunistpartiets politiska riktlinjer.
Den maoistiska renlärigheten till trots var synen på journalistikens roll mer komplicerad inom partiet. I april 1950, några månader efter Kinas grundande, beslutades att tidningar och tidskrifter skulle ”inkludera massorna i den regelbundna och systematiska granskningen” utan statens inblandning. Initiativet blev dock kortlivat. Rapporter om försumlighet inom partiet oroade ledningen, och i juli 1954 fattades ett nytt beslut som gav tjänstemännen större kontroll över medierna i ”partiandans” namn. Under den kortvariga ”Låt hundra blommor blomma”-kampanjen 1956–57 protesterade journalister mot restriktionerna, men många sveptes också med i den efterföljande anti-högerkampanjen.
Inte förrän 1979, när kulturrevolutionen hade avslutats och reform- och öppningspolitiken tagit vid, återpublicerade landets främsta medietidskrift det fullständiga beslutet från 1950 om tillsyn av mediesektorn. I en kommentar till publiceringen noterades att beslutet kunde spela en ”viktig roll” i ”reformen av nyhetsrapporteringen”, bland annat genom att uppmuntra journalister att skriva mer levande och till och med göra korruptionsavslöjanden. En debatt mellan den liberale chefredaktören för People’s Daily, Hu Jiwei, och den vänsterorienterade sociologen och politikern Hu Qiaomu stod i centrum. Hu Jiwei menade att tidningarna förkroppsligade ”folkets anda” och skulle reflektera allmänintresset, medan Hu Qiaomu ansåg att ”partiets anda” hade en överordnad betydelse. Debatten kulminerade i partiets brutala våld mot demokratirörelsen 1989, varpå den liberala mediepolitiken beskylldes för att ha bidragit till protesterna.
De ekonomiska förändringarna, kommersialiseringen av medierna och internets framväxt, skapade under 1990- och 00-talet möjligheter för journalister att återupprätta sin professionella roll. Samtidigt bibehöll partiet sin kontroll över mediesektorn, för att ”vägleda den allmänna opinionen”. Under denna period växte den undersökande journalistiken fram, och beskrevs av landets premiärminister Zhu Rongji i oktober 1998 som ”en spegel för regeringen”. I brist på fungerande kontrollmekanismer för att förhindra maktmissbruk vände sig medborgare ofta till journalister för att få rättvisa, medan så kallad ”medborgarjournalistik” utvecklades till en alternativ informationskälla.
Sedan Xi Jinping kom till makten i slutet av 2012 har de tidigare framstegen för journalistiken genomgått en dramatisk tillbakagång. Under 2013 cirkulerades en kommuniké om hoten mot partistaten där ”västvärldens idé om journalistik” nämndes som en direkt utmaning mot kommunistpartiets kontroll över medie- och förlagssektorn. Sedan dess har partiet förespråkat en marxistisk syn på journalistik och framställt västerländska journalistiska ideal som oförenliga med kinesiska värderingar. Myndigheterna har lyft fram vikten av ”positiv energi” och ställt krav på att journalister – men även alla kinesiska medborgare med tillgång till sociala medier – försvarar partiet och bilden av Kina.
I sitt första stora mediepolitiska tal i februari 2016 sade Xi Jinping att alla medier ”ska bära partiets efternamn”. Detta var en ordlek baserad på att ‘efternamn’ och ‘anda’ är homofoner på kinesiska, och utgjorde ett tydligt eko av tidigare auktoritära strömningar med hänvisningar till Maos uppmaningar om ”partianda”. Faktum är att Xi gick ännu längre i sitt tal när han hävdade att begreppet ”folkets anda” – som kopplar an till den liberala strömningen inom journalistiken – ”alltid varit detsamma” som ”partiandan”. Eftersom partiet per definition kämpade å folkets vägnar var allt journalistiskt arbete som involverade att ”älska partiet, skydda partiet och tjäna partiet” i grunden journalistik i allmänhetens intresse.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
