Kinas konstitution garanterar yttrandefrihet, men partiet upprätthåller en omfattande censurapparat och ”vägleder” den allmänna opinionen för att säkra regimstabilitet. Information kontrolleras i alla kanaler.
Artikel 35 i Kinas konstitution föreskriver att ”medborgare i Folkrepubliken Kina har yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, processionsfrihet och demonstrationsfrihet”. Rent formellt överensstämmer denna formulering med artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som slår fast att “var och en har rätt till åsikts- och yttrandefrihet”.
Men i praktiken inskränker det kinesiska kommunistpartiet yttrandefriheten avsevärt då den ses som ett hot mot regimens stabilitet. I själva verket gäller därmed inte den andra delen av artikeln om yttrandefrihet i FN:s allmänna förklaring – som föreskriver ”rätten att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser”. Kommunistpartiet har utvecklat ett omfattande mänskligt och teknologiskt system för att säkerställa övervakning och kontroll av informationsflödet i alla kanaler, både online och offline. Detta innebär en ständig inskränkning, även i realtid, av de kinesiska medborgarnas yttrandefrihet, även utanför Kinas gränser.
I Kina har berättelsen om medierna och yttrandefriheten sedan 1980-talet i huvudsak handlat om kommunistpartiets ständiga försök att balansera den yttersta målsättningen — regimstabilitet — med reform- och utvecklingspolitikens prioriteringar. Dessa prioriteringar har i sin tur lett till ett mer mångfacetterat samhälle som sökt vägar att hävda sina rättigheter och intressen, som ofta stått i kontrast till partiets prioriteringar.
Med reform- och öppningspolitiken från 1978 omvärderades kontrollen över medierna, som varit extrem under hela kulturrevolutionen (1966–1976), då allt pressinnehåll dominerades av Mao Zedong. Begreppet ”nyhetsreform” (新闻改革) fick fäste i början av 1980-talet i takt med att allt fler insåg hur avgörande ideologi och strikt kontroll över pressen hade varit för de plågsamma politiska ytterligheterna under de föregående tre decennierna. Det var i denna reformanda som ”yttrandefrihet” skrevs in i Kinas konstitution 1982.[1] Även om kommunistpartiet behöll kontrollen över pressen under 1980-talet, och all journalistik och förlagsverksamhet var djupt förankrade i partistaten, tog man initiativ till att omvärdera pressens roll.
Denna reforminriktning tog en dramatisk vändning i och med händelserna 1989, som kulminerade den fjärde juni då demokratiprotesterna på Himmelska fridens torg slogs ned med brutalt våld. Jiang Zemin etablerade en ny kontrollregim med fokus på “vägledning av den allmänna opinionen” (舆论导向). Detta återspeglade en övertygelse inom det högsta ledarskapet om att det krävdes kontroll och “vägledning” av allmänhetens åsikter och uttrycksmöjligheter i alla kanaler för att garantera regimstabilitet och undvika en kollaps lik den i Sovjetunionen. Den ekonomiska utvecklingen och internets framväxt på 1990- och 00-talet öppnade nya kommunikationskanaler och innebar en ny era av medieutveckling i Kina. Detta ledde till en ökad aktivitet och professionalisering i kinesiska medier, och till och med framväxten av undersökande journalistik.[2] Samtidigt kvarstod uppdraget att “vägleda folkopinionen”, och journalister och medier bestraffades ofta för att ha misslyckats med denna uppgift. Från slutet av 1990-talet utvecklade Kina ett omfattande system för teknisk och rättslig kontroll av internet – känt under samlingsnamnet “Kinas brandvägg” – som blockerade åtkomst till omvärlden och censurerade innehåll i Kina.
Under Xi Jinping har styrningen av press och internet trappats upp, och kommunistpartiet har försökt att återta kontrollen över alla kommunikationskanaler, inklusive den senaste generationen av sociala medier. Detta har huvudsakligen skett i respons på den relativt fria medierapportering och den samhällskritik som förekom på nätet under 00-talet. I ett tal i februari 2016 befäste Xi Jinping partiets makt över pressen och betonade att alla medier skulle ”bära partiets efternamn”, alltså att svära lojalitet till regimen. Under den mäktiga myndigheten Cyberspace Administration of China, som bildades 2014 direkt under kommunistpartiets centrala ledning, har kontrollen över internet och sociala medier förstärkts. Direktivet att “vägleda den allmänna opinionen” har kodifierats i förordningar och riktlinjer och har utvidgats till att gälla alla internetanvändare. Som svar på internationell kritik för den strikta kontrollen över medierna vidhåller kinesiska företrädare på hemmaplan att detta är en nödvändig åtgärd och en förutsättning för fortsatt stabilitet, och därmed utveckling. Ett återkommande uttryck är att “yttrandefrihet inte innebär att ordet är fritt”, med innebörden att det fria ordet måste begränsas i allmänhetens intresse.
[1] H. Chiu, “The 1982 Chinese Constitution and the Rule of Law”, Occasional Papers, Reprint Series in Contemporary Asian Studies, vol. 69, no. 4, 1985, p. 143.
[2]S. L. Shirk (ed.), Changing Media, Changing China, New York: Oxford University Press, 2011.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
