För Kina handlar datasäkerhet om statlig kontroll snarare än om personlig integritet. Lagar om datalokalisering säkerställer att staten har tillgång till information som anses kritisk för den nationella säkerheten.
Den exponentiella utvecklingen av digital teknik har skapat nya utmaningar kring skydd av data från missbruk, förlust och obehörig åtkomst. I liberala demokratier är datasäkerhet nära kopplad till personlig integritet, som regleras av lagar som betonar transparens och samtycke. Även om Kina har dragit stora ekonomiska och tekniska fördelar av den digitala revolutionen, ser partistaten samtidigt utvecklingen som ett betydande hot. I takt med att den digitaliserade ekonomin har drivit på en maktförskjutning från regeringar till datadrivna företag, har Kinas strategi för datasäkerhet blivit allt närmare kopplad till målet att upprätthålla statlig kontroll.
Kinesisk datalagstiftning ställer krav på datalokalisering och strikt statlig tillsyn för att stärka den nationella säkerheten och samtidigt minska beroendet av utländsk teknik. Cybersäkerhetslagen från 2017 kräver till exempel tillstånd från statliga myndigheter för överföring av vissa data till utlandet. Trots en rad nya lagar uttrycker utländska företrädare och rättsexperter fortfarande en oro över bristen på tydlighet i reglerna för gränsöverskridande dataflöden.
2017 hävdade The Economist att data gått om olja som världens mest värdefulla resurs. Sedan dotcom-bubblan sprack har internetföretag använt enorma mängder data i marknadsföringssyfte, vilket i sin tur drivit på utvecklingen av AI-tjänster och skapat enorma förmögenheter och makt, enligt tidskriften.
Detta skifte har inte gått det kinesiska kommunistpartiet förbi. Partiet ser data som mer än en handelsvara, och betecknar sedan 2019 ”data” som en avgörande produktionsfaktor, vid sidan av mark, arbetskraft, kapital och teknik. Redan på 1990-talet började man investera kraftigt i ”informatisering” (信息化) som en del av ett program för att bygga upp digital infrastruktur, stärka den inhemska teknikindustrin och främja nationell säkerhet. Data blev en strategisk tillgång för att främja nationella intressen.
Den kinesiska partistatens strävan efter att kontrollera data har förstärkts och förankrats i lagstiftningen under de senaste åren. Cybersäkerhetslagen (2017) lade grunden genom att ställa krav på cybersäkerhet och datalokalisering för operatörer av kritisk informationsinfrastruktur. Detta följdes av dataskyddslagen och lagen om skydd av personuppgifter, som båda antogs 2021. Denna lagstiftning stärker statens kontroll genom att garantera regeringens tillgång till information, föreskriva säkerhetskontroller för gränsöverskridande överföringar av ”viktiga data” och införa nya strikta krav på privata företag. Ytterligare skärpningar följde i april 2023 när den uppdaterade antispionagelagen förbjöd överföring av alla data med koppling till ”nationell säkerhet och nationella intressen”. Sådana breda och svepande formuleringar gör det mycket svårt för internationella företag att genomföra due diligence, eller tillbörlig aktsamhet.
De inhemska ambitionerna återspeglas också i landets ansträngningar att forma hur data diskuteras internationellt. Kinas utrikesminister Wang Yi lanserade 2020 det globala datasäkerhetsinitiativet (”Global Data Security Initiative”, 全球数据安全倡议), som kom före Xi Jinpings andra globala initiativ men har rönt mindre uppmärksamhet. Ett uppenbart syfte med GDSI var att bemöta farhågor i väst kring kinesisk teknik, inte minst inom 5G. I det korta uttalandet om initiativet betonades vikten av en ”objektiv och rationell inställning”, samtidigt som det försvarade Kinas krav på datalokalisering.
Synen på data som en säkerhetsfråga har blivit allt mer framträdande i Kinas rättssystem. Datasäkerhet lades formellt till som en av tjugo huvudkategorier i Xi Jinpings koncept ”omfattande nationell säkerhet” 2025, och betraktas därmed officiellt som likvärdigt med politisk, militär och ekonomisk säkerhet. Breddningen av det nationella säkerhetskonceptet reflekterar en oro för att utländsk tillgång till data skulle kunna undergräva Kinas politiska system och ekonomiska stabilitet. Kommunistpartiets fokus på säkerhet har blivit en viktig källa till spänningar med Europa. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har kallat Kinas datasäkerhetsbestämmelser ”överdrivna” och uttryckt oro över bristen på tydlighet i det kinesiska regelverket.
I takt med att fler av Kinas partnerländer i det globala syd väljer kommunikationsteknik och uppkopplade enheter från kinesiska företag, börjar också vissa av de farhågor om datasäkerhet som framförts i västvärlden att få genomslag i dessa länder. Ett uppmärksammat exempel var franska Le Mondes avslöjande 2018 om att Kina skulle ha installerat avlyssningsutrustning i Afrikanska unionens huvudkontor i Addis Abeba.
Kinesisk teknik får emellertid främst positiva omdömen i länderna i globala syd där den uppfattas som relativt prisvärd och användarvänlig. 4G-utbyggnad med kinesisk nätverksutrustning eller ”Safe City”-program för digital övervakning blir exempelvis sällan öppet ifrågasatta i Afrika och Latinamerika.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
