I Kina är ömsesidighet en defensiv princip som åberopas för att bemöta upplevda oförrätter. För partistaten involverar det att utveckla motåtgärder för att bättre kunna hävda sina intressen gentemot utländska motparter.
Reciprocitet, eller ömsesidighet, är en social norm och en viktig princip inom internationella relationer, diplomati, handel och juridik som går ut på att andras handlingar besvaras med motsvarande handlingar. Begreppet, vars innebörd varierar beroende på sammanhanget, kan delas in i två typer: positiv och negativ. Positiv ömsesidighet innebär att man återgäldar tjänster eller välvilliga handlingar, medan negativ ömsesidighet innebär att man svarar med samma mynt på skadliga eller negativa handlingar.[1]
En vanlig innebörd av ömsesidighet är vedergällningsrätt – ”öga för öga, tand för tand”. Västerländska krav på ömsesidighet, ofta i relation till Kina, fokuserar vanligtvis på att uppnå en balanserad och rättvis handel som följer internationella avtal, med hänvisning till idén om en ”jämn spelplan” (“level playing field”). Detta står i kontrast till den kinesiska retoriken som ofta betonar ömsesidiga fördelar eller ”win-win” (互惠互利) i officiella dokument och uttalanden.
Det kinesiska ledarskapet anser att ömsesidigheten bör vara villkorad, så att skillnader mellan stater vad gäller ekonomisk utveckling – mätt till exempel i BNP per capita – beaktas. Enligt detta synsätt bör Kina, som har en officiell status som utvecklingsland, inte omfattas av samma krav som utvecklade ekonomier.
Begreppet ömsesidighet finns såväl i västerländska som kinesiska moralsystem. I väst går det tillbaka till den kristna “gyllene regeln” – läran att behandla andra som du själv vill bli behandlad. En negativ variant (”gör inte mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig”) tillskrivs Konfucius i Analekterna.
I dagens officiella kinesiska språkbruk används ömsesidighet ofta i termer av ömsesidig respekt, ömsesidig nytta, jämlikhet och samarbete. Kinesiska tjänstemän argumenterar för en samarbetsinriktad och mindre konfrontativ syn på internationella relationer genom att framställa ömsesidighet som en motpol till ett ”nollsummespel” eller en ”kalla kriget-mentalitet” som de tillskriver västvärlden. Denna inramning av begreppet ömsesidighet är en grundpelare i de fem principerna om fredlig samexistens från 1954, som antogs på 1960-talet av den alliansfria rörelsen. Dessa principer betonar ömsesidig respekt för suveränitet och territoriell integritet, icke-aggression, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta, samt fredlig samexistens – vilket återspeglar en vision av världen där globalt samarbete är viktigare än ensidiga fördelar.
Inom ramen för samarbetet med partnerländer i det “globala syd” betonar Kina ofta ömsesidighet som en del av ett narrativ om ömsesidig respekt och gemensam utveckling. Kina framställer sig själv som en altruistisk leverantör av globala allmänna nyttigheter, i kontrast till de västliga makternas intressen, som framställs som själviska. Denna berättelse förstärks av Kinas diplomatiska insatser, som lyfter fram positiv ömsesidighet, såsom infrastrukturinvesteringar i utbyte mot naturresurser eller ömsesidigt stöd i inrikespolitiska frågor. I utvecklingsländer som den kinesiska partistaten betraktar som vänligt sinnade avstår man oftast från repressalier och prioriterar potentiella geopolitiska vinster framför ekonomiska intressen.
Kinas relationer med liberala demokratier, i synnerhet USA och EU, präglas istället ofta av negativa aspekter av ömsesidighet. Peking kritiserar västvärldens krav på Kina att öppna upp sin ekonomi – och beskriver det som att väst sätter press på mindre utvecklade ekonomier utan att själv göra motsvarande eftergifter.
Ömsesidighet är en central tvistefråga för handelsförbindelserna mellan EU och Kina. Medan EU kräver strikt ömsesidighet när det gäller marknadstillträde och regleringar, insisterar Kina på att dess status som utvecklingsland ska beaktas och argumenterar för villkorad eller begränsad ömsesidighet. Denna fundamentala motsättning blev särskilt tydlig 2019 när Europeiska kommissionen förklarade att man inte längre skulle betrakta Kina som ett utvecklingsland och därmed avvisade Pekings krav på särbehandling.
Inom klimatpolitiken argumenterar Kina för en villkorad ömsesidighet, ”gemensamt men olika ansvar” (“common but differentiated responsibilities”). Denna form av ömsesidighet innebär att utvecklade länder förväntas agera mest kraftfullt mot klimatförändringarna, med hänsyn till hur de har bidragit historiskt till utsläppen av växthusgaser.
När Kina reagerar på handlingar som man ser som fientliga – såsom stängning av diplomatiska beskickningar eller införande av sanktioner – hänvisar man ofta uttryckligen till ömsesidighetsprincipen. Inom diplomati och handel förnekar Kina samtidigt ofta den ömsesidiga karaktären av sina handlingar, oavsett om det handlar om att gripa utländska medborgare eller att införa importrestriktioner på utländska varor.
Begreppet ”win-win” är ett centralt element i det kinesiska diplomatiska språket, som understryker vikten av att “söka samförstånd och tona ned meningsskiljaktigheter” i bilaterala kontakter. Detta synsätt står i bjärt kontrast till det europeiska perspektivet, där ömsesidighet handlar om att uppnå ett balanserat samarbete, snarare än att undvika kontroverser.
[1] A. Whelan, Reciprocity in Public International Law (Oxford: Oxford University Press, 2023).
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
