Kina ser efterkrigstidens rättsordning som ett verktyg för västs hegemonism och propagerar för ”mänsklighetens ödesgemenskap” som en mer inkluderande modell, med fokus på staters suveränitet och icke-inblandning.
Internationell rätt är en uppsättning regler och principer som styr relationerna mellan stater och andra internationella aktörer. Det är ett begrepp som genomgått en betydande utveckling under sin 400-åriga historia, och som grundar sig på traktater och sedvanerätt. Den internationella rätten utgår från att alla stater är suveräna och jämlika, vilket innebär att stater själva bestämmer vilka nya internationella avtal och konventioner de vill ingå eller förkasta. Sedan FN-stadgan antogs 1945 har den internationella rätten utvidgats till att förbjuda användning av våld mot en annan stat och till att omfatta mänskliga rättigheter, humanitär rätt och straffansvar för internationella brott såsom folkmord och brott mot mänskligheten, samt till att beakta nya frågor som rymdrätt, internetreglering och miljörätt.
De viktigaste principerna i den internationella rätten är enligt Kina statlig suveränitet, icke-aggression och icke-inblandning. Kina anser att den mer liberala internationella rättsordning som varit rådande sedan andra världskriget, och i synnerhet sedan 1990-talet, används som ett verktyg för västerländsk hegemonism och interventionism. Kina har sedan 2015 propagerat för idén om en “mänsklighetens ödesgemenskap” (人类命运共同体) i olika internationella sammanhang, vilken sätter tonvikten på “gemensamma” snarare än universella värderingar. Detta presenteras som en mer inkluderande, demokratisk och rättvis modell än det befintliga internationella systemet.
Folkrepubliken Kina tog platsen som ”Kinas enda legitima representant i Förenta nationerna” 1971. Före reformpolitikens början 1978 stod Kina till stor del utanför det internationella rättssystemet. I och med kulturrevolutionens slut lade Kina ned den ideologiska kampen mot det kapitalistiska väst som kännetecknat Mao-eran, och började istället delta aktivt i de ledande internationella organisationerna och ramverken. Kina ratificerade flera centrala konventioner inom internationell handel och investeringar, och även mänskliga rättigheter. Kina har en instrumentell och selektiv inställning till den internationella rätten, och drar nytta av regler som gynnar landets utveckling samtidigt som man försöker undvika överenskommelser som skulle kunna innebära nackdelar för Peking. Två tydliga exempel på detta är hur Kina vidhåller sin status som ”utvecklingsland” inom Världshandelsorganisationen (WTO) och dess rättsligt ogrundade anspråk i Sydkinesiska havet.
Kina har inga ambitioner att avskaffa det etablerade internationella systemet med FN i centrum, utan vill omforma delar av den internationella rätten som står i konflikt med Kinas nationella intressen. Ända sedan Deng Xiaopings första tal i FN 1974 har Kina odlat en bild av sig själv som ett fredligt utvecklingsland och en ansvarsfull stormakt utan hegemoniska avsikter. Denna bild ställs i kontrast till västerländsk imperialism och den egennyttiga roll väst spelat i skapandet av internationella regler. Sett från Pekings perspektiv är Kina den internationella rättens verkliga väktare. När Kina vägrade att underordna sig den internationella skiljedomen 2016 i tvisten med Filippinerna om territoriella anspråk i Sydkinesiska havet hävdade landets ledare till exempel att Kina ”upprätthöll den internationella rättens auktoritet och värdighet”. FN-granskningar av Kinas respekt för de mänskliga rättigheterna i Hongkong och Xinjiang avfärdas rutinmässigt som ”inblandning i Kinas inre angelägenheter” och ”smutskastningskampanjer” iscensatta av väst.
Under Xi Jinpings ledning de senaste tio åren har Kina utvecklats från en ställning som passiv regel-efterlevare (rule-taker) till att bli en aspirerande regel-skapare (rule-maker) i FN. Drivkrafterna bakom denna omvandling är en ökad oro för nationell säkerhet och stabilitet i ljuset av det osäkra läget i den globala ekonomin och en våg av folkliga uppror runtom i världen. Partistaten marknadsför numera en kinesisk styrningsmodell som kombinerar ekonomisk globalisering med en stark stat som inte begränsas av liberala demokratiska kontroller. Xis vision om den internationella ordningen betonar suveränitet, icke-inblandning och “vinn-vinn-samarbete”, som baseras på “de gemensamma värdena fred, utveckling, rättvisa, demokrati och frihet”. I grund och botten vill Kina återgå till hur den internationella rätten tolkades före andra världskriget, där mänskliga rättigheter ska anses vara varje stats inre angelägenhet.
I takt med att Kinas ekonomiska och politiska inflytande ökar, växer även dess ambition att utvidga den inhemska lagstiftningens räckvidd och jurisdiktion utomlands. Till exempel har konventionen om bekämpning av terrorism, separatism och extremism, som antogs av den regionala organisationen Shanghai Cooperation Organisation (SCO) 2003, använts för att kväsa “säkerhetshot” i Xinjiang och Hongkong, och legat till grund för utlämning av brottsmisstänkta och dissidenter på Kinas begäran. Detta illustrerar hur Xis projekt att bygga en “utrikesrelaterad rättsordning” (涉外法治) och ett “rättssystem som gäller bortom den nationella jurisdiktionen” kan få betydande konsekvenser för framtidens internationella rätt.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
