I Kina är lagen ett verktyg för att säkra partiets ledarskap och kontroll. Detta står i bjärt kontrast till rättsstatsprincipen, där lagen begränsar statens makt och skyddar individens rättigheter.
Rättsstatsprincipen innebär att all offentlig makt utövas inom lagens ramar. FN definierar rättsstatsprincipen som ”en styrprincip där alla personer, institutioner och enheter, både offentliga och privata, inklusive staten själv, är ansvariga inför lagar som kungörs offentligt och tillämpas konsekvent av oberoende domstolar, och i enlighet med internationella normer och standarder för mänskliga rättigheter.” I ett rättsstatssystem är alla lika inför lagen och ingen står över den. Rättsstatsprincipen är en grundpelare i liberala demokratier och bygger på maktdelning och medborgerliga och politiska rättigheter.
Det kinesiska kommunistpartiets tolkning av rättsstatsprincipen – fazhi (法治) eller yifazhiguo (依法治国), vilket bokstavligen betyder “lagbaserat styre” eller att regera i enlighet med lagen – har väldigt lite gemensamt med begreppet i liberaldemokratisk mening. I Kinas “socialistiska rättsstatssystem med kinesiska särdrag” står rättssystemet under partiets ledning och kontroll. Kommunistpartiet ser i grund och botten lagen som ett verktyg för att garantera stabilitet och allmän ordning, samt som ett medel för att rättfärdiga och upprätthålla partistyret. Begreppet fazhi är så väsensskilt från den internationella principen att det egentligen inte borde översättas som “rättsstatsprincipen”.
Rättsstatsprincipen har varit ett återkommande tema i Kinas reformplaner och politiska diskurs sedan början av 1980-talet. Återbyggnad av rättssystemet och professionalisering av domstolsväsendet var viktiga aspekter av de moderniseringar som sjösattes i efterdyningarna av Mao Zedongs politiska kampanjer, som kulminerade i kulturrevolutionen.
Efter Maos död vidtogs åtgärder för att förhindra överdriven maktkoncentration och delegera befogenheter från kommunistpartiet till statliga myndigheter. Tidigare nyckelord som klasskamp, motsättningar och revolution ersattes med begrepp som stabilitet, harmoni och rättsstat. Man inrättade rättsliga institutioner, helt nya lagstiftningsområden och juristutbildningar. När Kina öppnade upp för utländska investeringar och internationellt samarbete väcktes en förhoppning i väst om att landet också skulle socialiseras in i det internationella samfundets normer och utvecklas från envåldsstyret under Mao Zedong mot att bli en rättsstat i liberaldemokratisk mening.
Xi Jinping har betonat vikten av lagbaserat styre sedan han kom till makten 2012 och lovat att fånga både ”tigrar och flugor” i en långtgående anti-korruptionskampanj. Fjärde plenarmötet vid kommunistpartiets 18:e kongress 2014 hade lagbaserat styre som övergripande tema, och förkunnade att detta utgjorde ”en stark garant för att uppnå de två hundraårsmålen (the Two Centenary Goals) och förverkliga Kinas dröm om den kinesiska nationens stora renässans.”
Men till skillnad från reformpolitikens första trettio år, då det kinesiska rättsväsendet avpolitiserades, så har det politiserats åter och instrumentaliserats under det senaste decenniet. Partiorganen har absorberat de statliga myndigheterna medan enpartistyret har kodifierats genom lagstiftning. När konstitutionen reviderades 2018 försvann begränsningarna för presidentämbetets mandatperioder som hade införts 1982. En lång rad vaga men genomgripande säkerhetslagar och regler har införts. Ett belysande exempel på Kinas instrumentella användning av lagstiftning och selektiva efterlevnad av internationell rätt är Hongkongs nationella säkerhetslag. Peking antog lagen i juni 2020 och kringgick därmed Hongkongs lagstiftande församling och principen om “ett land, två system” som fastställdes i den gemensamma deklarationen mellan Kina och Storbritannien 1984.
I november 2020 höll kommunistpartiet en konferens som lanserade “Xi Jinpings tänkande om rättsstatsprincipen och dess status som den vägledande tanken för ett lagbaserat styre i Kina”. Man betonade vikten av att upprätthålla partiets ledarskap för att bygga ett socialistiskt och lagbaserat Kina till år 2035, och uppmanade hela nationen att noggrant studera och ta till sig Xi Jinpings tänkande om rättsstaten (习近平法治思想) som “en av grundpelarna i det ideologiska komplex som ska stötta landet under de kommande åren”.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
