Medan FN definierar mänskliga rättigheter som universella, är Kinas uppfattning statscentrerad och relativistisk. Peking förespråkar ”gemensamma värderingar” och anser att mänskliga rättigheter är varje lands ”inre angelägenhet”.
De mänskliga rättigheterna är rättigheter som gäller för alla människor, oavsett ras, kön, nationalitet, etnicitet, språk, religion, eller ställning i övrigt. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (UDHR) antogs 1948 som en ”gemensam norm för alla folk och nationer”. Internationella konventioner och stadgor slår fast statens skyldighet att utföra eller avstå från vissa handlingar för att respektera, skydda och uppfylla grundläggande fri- och rättigheter för individer och grupper.
När de mänskliga rättigheterna i FN:s allmänna förklaring skulle kodifieras i juridiskt bindande instrument delades de av politiska skäl upp i två separata konventioner: den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR).
Kina har ratificerat ICESCR, men inte ICCPR, och hävdar att suveränitet och icke-inblandning övertrumfar idén om universella mänskliga rättigheter. Kina anser att mänskliga rättigheter är varje lands ”inre angelägenhet”, snarare än en internationell fråga som det är legitimt för andra stater att framföra åsikter om. Kina står för en statscentrerad och relativistisk syn på mänskliga rättigheter ”med kinesiska särdrag”, enligt vilken stabilitet, harmoni, försörjning och ekonomisk utveckling är överordnade mänskliga rättigheter, i synnerhet medborgerliga och politiska rättigheter.
Kina publicerade sin första vitbok om mänskliga rättigheter 1991. Vitboken gavs ut som svar på omvärldens kritik mot Kina efter att regeringen slog ned protesterna på Himmelska fridens torg 1989 och hävdar att Kina på grund av specifika nationella och historiska förhållanden har en annan uppfattning om mänskliga rättigheter än västvärlden. Trots detta utgjorde skrivelsen ett skifte bort från ett totalt förkastande av mänskliga rättigheter som en ”borgerlig” idé, mot att regeringen delvis accepterade internationella människorättsnormer och principer, om än motvilligt. Kina har ratificerat sex av FN:s nio kärnkonventioner för mänskliga rättigheter, men har samtidigt alltid hävdat att ”rätten till överlevnad” (生存权), som inte återfinns i någon internationell konvention, och rätten till utveckling (发展权) är de ”främsta mänskliga rättigheterna”. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien, som hölls i slutet av Kalla kriget 1993 för att bekräfta att alla mänskliga rättigheter är universella och odelbara, gjorde Kina följande uttalande:
För det stora antalet utvecklingsländer handlar respekt för och skydd av mänskliga rättigheter först och främst om att se till att rätten till överlevnad och utveckling fullt ut förverkligas. Påståendet att mänskliga rättigheter är en förutsättning för utveckling är grundlöst. Då det råder utbredd fattigdom och brist på mat och kläder och människors grundläggande behov inte är tillgodosedda, bör ekonomisk utveckling prioriteras. Annars kommer mänskliga rättigheter inte på fråga.
Den kinesiska regeringens självförtroende och tillit till ”den kinesiska modellen” stärktes av den globala finanskrisen 2008. Samtidigt gav de så kallade ”färgrevolutionerna” i flera länder i början av 2000-talet upphov till en oro för ett växande yttre hot i Peking. 2013 utfärdade kommunistpartiets centralkommitté ett internt direktiv där man uppmanade till att stärka partiets ledarskap och kontroll över det ”ideologiska slagfältet”. Dokument 9, som direktivet kom att kallas, varnade för sju faror som ansågs hota att undergräva kommunistpartiet, däribland främjandet av universella värderingar.
Under de senaste tio åren har Pekings förhållningssätt till det internationella människorättssystemet skiftat från en defensiv hållning till en mer proaktiv strategi. Kina har blivit en internationell normentreprenör som strävar efter att ”slå sönder den västerländska människorättshegemonin” (打破西方人权霸权) och förändra ”den internationell styrningen av de mänskliga rättigheterna”. I en serie uppmärksammade tal 2017, vid World Economic Forum i Davos och vid Förenta Nationerna i Genève och New York, lanserade Xi Jinping konceptet ”mänsklighetens ödesgemenskap” (人类命运共同体), som är en vision för en världsordning som lägger tyngdpunkten på suveränitet, respekt för olika politiska system, och ”vinn-vinn-samarbete” (合作共赢) mellan stater.international human rights system based on cooperation between states, rather than accountability and the rights of individuals.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
