Kina ser utveckling som teknikdriven modernisering och en förutsättning för social och grön utveckling. Västerländska biståndsvillkor kopplade till samhällsstyrning eller rättigheter avvisas som underordnade ekonomisk tillväxt.
För givarländerna i OECD:s biståndskommitté DAC[1] ses ”utveckling” allmänt som en mångdimensionell socio-ekonomisk process med politiska, ekonomiska, sociala, miljömässiga och kulturella dimensioner. Den politiska dimensionen (i synnerhet demokrati) ses som väsentlig för att förverkliga de andra, varför internationellt utvecklingssamarbete lägger vikt vid god samhällsstyrning, respekt för mänskliga rättigheter och att förebygga korruption. Bistånd är ofta villkorat av att mottagare vidtar åtgärder inom dessa områden.
I den kinesiska diskursen framställs ”utveckling” främst som en teknikfokuserad moderniseringsprocess. ”Ekonomisk utveckling” genom investeringar i infrastruktur för transport, energi, digitalisering och handel, samt produktionskapacitet och innovativ teknik, anses gå hand i hand med ”social utveckling”. Ekonomisk och social utveckling ses som en förutsättning både för att förbättra ”folkets livsvillkor” – i betydelsen utbildning, hälso- och sjukvård samt samhällsnyttiga lokaler – och främja ”grön utveckling” genom teknologisk innovation. Kina kritiserar västerländska givarländer för att villkora bistånd mot god samhällsstyrning, anti-korruptionsarbete och mänskliga rättigheter, som anses vara underordnade ekonomiska och tekniska utvecklingsfrågor såsom infrastruktur, industri och jordbruk.
Kina tar avstånd från villkorat bistånd och framhåller att givare bör respektera utvecklingsländers ”rätt att själva välja sin utvecklingsväg” och istället fokusera på att ”stärka kapaciteten för oberoende utveckling”. Utvecklingsprocessen ska vara ”självförsörjande” (自力更生, vilket bokstavligen betyder ”återuppbyggnad genom egna insatser”) och ”oberoende”.
Idén om utveckling som teknologisk modernisering kan spåras tillbaka till Sun Yat-sen. Utveckling har sedan Suns dagar setts som ett verktyg för att övervinna den ”underutveckling” och ”efterblivenhet” som gjort att Kina förlorade opiumkrigen. I samband med Bandungkonferensen 1955 framförde Kinas premiärminister Zhou Enlai att ekonomiskt oberoende var en förutsättning för politiskt oberoende. Kina skulle därför fokusera på sin egen utveckling och samtidigt stödja den ekonomiska utvecklingen i andra utvecklingsländer – som därmed skulle bli politiskt oberoende från det USA-ledda kapitalistiska blocket.
Deng Xiaoping, som efterträdde Mao Zedong som det kinesiska kommunistpartiets högste ledare, deklarerade 1978 att Kinas utveckling krävde ”fyra moderniseringar” – inom jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik. Kort därefter satte människorättsaktivisten Wei Jingsheng upp en så kallad väggtidning på demokratimuren i Peking, där han uppmanade partiet att även främja en ”femte modernisering”, nämligen demokrati. För detta greps han och tvingades efter 18 år i fängelse till exil i USA.
Under Xi Jinping har utveckling sammankopplats med de ”två hundraårsmålen”: att Kina till 2021, då kommunistpartiet firade sitt hundraårsjubileum, skulle utvecklas till ett ”samhälle med relativt välstånd”; och till 2049, året då Folkrepubliken Kina firar hundra år ska ha uppnått “”Kinas dröm om den kinesiska nationens stora renässans” och återtagit sin centrala ställning i världen som landet förlorade genom opiumkrigen.
Kinas politik för internationellt utvecklingssamarbete har ända sedan Zhou Enlais tid inneburit en externalisering av landets inhemska utvecklingsagenda. Terminologin som används för att beskriva syftena med Kinas bistånd – att ”berika och förbättra folks levnadsvillkor samt främja deras ekonomiska tillväxt och samhällsutveckling” – är nästan identisk med det språk som används när man talar om den utveckling som behövs för att Kinas ”relativt efterblivna” västra regioner och minoritetsgrupper ska komma ikapp övriga landet. Den ”kinesiska drömmen” har utvidgats till en ”världsdröm” om ”gemensam utveckling” (共同发展).
Kina hävdade dock länge att landets ”utlandsbistånd” (对外援助) inte var ”utvecklingsbistånd” (发展援助). Den senare termen användes nästan uteslutande om västerländskt bistånd till utvecklingsländer, däribland Kina. Denna praxis har förändrats under Xi Jinpings ledning Kinas vitbok om ”Rätten till utveckling” (发展权) från 2016 gör gällande att Kina varit en givare av ”utvecklingsbistånd” i sextio år. Namnet på myndigheten China International Development Cooperation Agency (CIDCA) som inrättades 2018 antyder också att Kina numera ser sig som en internationell biståndsgivare.
[1] Development Assistance Committee of the Organisation for Economic Cooperation and Development.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
