Det kinesiska systemet är en ”socialistisk marknadsekonomi”, där partistaten ger marknadskrafterna visst spelrum men bibehåller en hård statlig styrning som syftar till att uppnå strategiska och politiska mål.
UNCTAD definierar en marknadsekonomi som ”ett lands nationella ekonomi som i hög grad förlitar sig på marknadskrafterna för att avgöra nivåerna för produktion, konsumtion, investeringar och sparande utan statlig inblandning”.
Kina inledde sin övergång från socialistisk planekonomi för fyra decennier sedan, och definierar sig sedan början av 1990-talet som en ”socialistisk marknadsekonomi”, där marknaderna ska omfatta alla centrala sektorer av ekonomin. Efter många år av marknadsdriven tillväxt kännetecknas Kinas nuvarande modell av ett större statligt inflytande över ekonomin än tidigare. Den statliga kontrollen är mer omfattande än vad som är fallet i de flesta medelinkomstländer och utvecklade ekonomier, med en framträdande roll för statliga banker, företag och statliga femårsplaner. Denna modell kallas ibland marknadsleninism.
Den kinesiska partistaten styr aktivt konkurrensen och gynnar ofta statliga företag och nationella spjutspetsbolag framför privata aktörer, särskilt inom de strategiska sektorerna. Marknadstillträde kan inskränkas utifrån politiska och strategiska överväganden snarare än rent ekonomiska faktorer, vilket är en tvistefråga i dialogen med Kina om den fria marknadens principer. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har han i allt högre grad betonat att nationell säkerhet och självförsörjning är överordnat ekonomisk öppenhet, och därmed betonat att Kinas inhemska variant av marknadsekonomi knappast kommer att ge marknadskrafterna fritt spelrum på bekostnad av statlig kontroll.
Efter spontana experiment med småskaligt privat jordbruk i slutet av 1970-talet släppte det kinesiska kommunistpartiet gradvis kontrollen över jordbrukssektorn och sedermera även över den urbana ekonomin. Partiet öppnade upp för privata företag och utländska investeringar.
Begreppet ”socialistisk marknadsekonomi” antogs av kommunistpartiets 14:e kongress 1992 och infördes i Kinas grundlag 1993, då det ersatte ”planekonomi baserad på socialistiskt offentligt ägande” som Kinas nationella ekonomiska system.
Efter årtionden av protektionism och statlig ekonomisk planering under Mao var det viktigt för hans efterträdare, Deng Xiaoping, att inte ge intrycket att han ifrågasatte arvet efter Mao. Genom sitt berömda uttalande att ”det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit, så länge den fångar möss”, signalerade Deng samtidigt att han förordade ett pragmatiskt förhållningssätt till marknadsmekanismerna.
Under den socialistiska marknadsekonomiska modellen fokuserade Deng på ekonomisk tillväxt som det primära målet, men hävdade samtidigt att staten behövde spela en ledande roll i den ekonomiska planeringen och utvecklingen. Kommunistpartiet skulle fortsatt utöva den yttersta kontrollen över de strategiska sektorerna och ha rätten att ingripa i marknaden vid behov.
Som en förberedelse inför sin anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 antog Kina en rad åtgärder för att öppna upp den inhemska marknaden. Dessa fortsatte under WTO-medlemskapets första år och bidrog till över ett decennium av tvåsiffrig ekonomisk tillväxt. Ingen av dessa politiska åtgärder utmanade dock statens strategi att bibehålla sin ledande roll inom de sektorer som hade utpekats som strategiska, såsom stål, energi, fordon, flyg, varvsindustri och militärindustri.
Kort efter sitt tillträde 2012 formulerade Xi Jinping en vision om att marknadsmekanismerna skulle spela en avgörande roll i fördelningen av resurser. I praktiken har framstegen dock varit begränsade. Få av de reformer som Xi målade upp har genomförts och partiets roll i ekonomin har istället blivit ännu mer uttalad än tidigare. Den framstående kinesiske ekonomen Mao Yushi har öppet kritiserat regeringens oförmåga att minska det statliga ägandet, och liknat statens dominans på den inhemska marknaden med ”att domaren i en fotbollsmatch själv börjar spela”.
På senare år har denna situation motiverat flera ekonomier i väst att ta itu med sitt beroende av Kina och vidta åtgärder för att stärka den egna konkurrenskraften. Kinesiska företrädare har i sin tur beskrivit uppmaningarna om balanserad och rättvis handel, och ansträngningar för att bemöta Kinas industriella överkapacitet, som förevändningar för västerländsk protektionism. Samtidigt har Kina omfamnat den ekonomiska globaliseringen i sin retorik, vilket framgår tydligt av Xi Jinpings öppningstal vid World Economic Forum 2017, där han axlade rollen som förkämpe för fria och öppna globala marknader. Trots Kinas egna tillkortakommanden vad gäller öppenhet har dessa narrativ vunnit mark, inte minst i det globala syd, i synnerhet då delar av väst har rört sig i protektionistisk riktning och ökat det statliga inflytandet över ekonomin.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
