Kina ser bistånd som ömsesidigt fördelaktigt “utvecklingssamarbete” som tjänar pragmatiska och strategiska intressen. Kina förväntar sig reciprocitet, men ställer inga krav på god samhällsstyrning eller mänskliga rättigheter.
I Europa, liksom i större industrialiserade givarländer globalt, uppfattas bistånd i stort sett som en överföring av resurser från rika (givar-) länder till fattigare (utvecklings-) länder för att främja social och ekonomisk utveckling. En vanlig uppfattning är att bistånd ska ha ett välgörande ändamål, eller åtminstone en viss gåvokaraktär, även om det i praktiken ofta har formats av givarnas politiska, strategiska och ekonomiska intressen.
I Kina uppfattas däremot ”bistånd” i stor utsträckning som ömsesidigt. Det officiella språkbruket skiljer mellan västerländskt ”utvecklingsbistånd” (发展援助) och kinesiskt ”utlandsbistånd” (对外援助) för att betona att Kina inte är ett ”givarland”. Istället definieras bistånd som syd-syd-samarbete, och ramas in med begrepp som ”jämlikhet”, ”vänskap” och ”ömsesidig nytta”. Biståndet kan återgäldas direkt genom varor eller naturresurser, men är också politiskt kopplat till relationsmakt: mottagarna förväntas återgälda gåvan genom att stödja kinesiska ståndpunkter, till exempel i internationella organisationer.
The first recipients of Chinese foreign aid were North Korea and North Vietnam in 1950. After the Bandung Conference of 1955, aid was extended to recently decolonised countries. From the outset, it was a strategic tool to help break China’s international isolation: economic aid was reciprocated with diplomatic recognition, and vice versa. Zhou Enlai explained in 1956 that despite C1950 blev Nordkorea och Nordvietnam de första mottagarna av Kinas “utlandsbistånd”, som efter Bandungkonferensen 1955 utvidgades till att omfatta länder som nyligen avkoloniserats. Inledningsvis utgjorde biståndet ett strategiskt verktyg för att bryta Kinas internationella isolering: ekonomiskt bistånd återgäldades med diplomatiskt erkännande och vice versa. Zhou Enlai förklarade 1956 att trots sin fattigdom hjälpte Kina andra eftersom ”vi har insett att ekonomiskt oberoende är av avgörande betydelse för att befästa politiskt oberoende” – alltså oberoende från väst. Under en rundresa i tio afrikanska länder 1964 lanserade Zhou de ”åtta principerna för kinesiskt utrikesbistånd”. Grundbulten i principerna – att biståndet inte skulle vara knutet till några politiska villkor, förutom att Taiwan inte fick erkännas – gäller än idag. Utrikesbiståndet hjälpte också Folkrepubliken att med stöd från utvecklingsländer säkra platsen som Kinas representant i FN 1971, medan Taiwan uteslöts.
I och med att reform- och öppningspolitiken inleddes 1978 hamnade de höga biståndsutgifterna under lupp eftersom Kina – som då var ett av världens 20 fattigaste länder – behövde de knappa resurserna för sin egen ambitiösa utveckling. Men Deng Xiaoping ansåg att biståndet var strategiskt nödvändigt. 1980 konstaterade Kinas centralregering apropå landets anslutning till FN: ”Kina har hjälpt andra länder och i gengäld fått hjälp av dem. Kinas internationella status är oupplösligt förknippad med stödet från vänskapliga länder”[1] . Man utgick ifrån att biståndet som tidigare hade återgäldats också skulle återgäldas i framtiden. Enligt denna logik skedde återigen en kraftig ökning av det kinesiska biståndet i och med de internationella sanktionerna mot Kina efter det brutala våldet mot protesterna på Himmelska fridens torg 1989 och Taiwans försök att återinträda i FN 1990. Än i dag framhåller kinesiska tjänstemän för afrikanska ledare hur tacksamma de är mot ”afrikanska vänner som stödde Kina […] så att dess rättmätiga plats i FN kunde återställas”.
I kinesisk diskurs är ”bistånd” ett brett definierat begrepp; nästan allt som ryms inom logiken ”om du behöver det – då vi har det” kan kallas bistånd. Det kan innebära att hjälpa länder att bekämpa fattigdom, eller utländska investeringar och byggprojekt av kinesiska företag som stöds av exportsubventioner. Eftersom bistånd ofta slås ihop med handel och investeringar kan all kinesisk utvecklingsfinansiering, oavsett om den är kommersiell eller i form av gåvor, framstå som bistånd för mottagarna. Databaserna om officiellt utvecklingbistånd i Kambodja och Filippinerna omfattar till exempel både förmånliga lån och exportkrediter från Kina, som egentligen inte räknas som bistånd. Detta gör att Kinas utvecklingsbistånd framstår som större än det egentligen är, också jämfört med DAC-länderna.
Kina har en pragmatisk inställning till bistånd snarare än att se på det som välgörenhet. Detta blev särskilt tydligt i början av covid-19-pandemin under våren 2020 när Kina skickade skyddsutrustning till Italien som hade försetts med budskapet ”Vänskapens väg känner inga gränser”. Italiens Femstjärnerörelse presenterade det som en ”gåva” medan journalister anklagade Kina för att försöka framställa kommersiella intressen som generositet. Utrikesminister Wang Yi menade å sin sida att Kina bistod Italien genom att exportera medicinsk utrustning trots att det rådde brist på hemmamarknaden – vilket snarare pekade på att det var Europa som hade missförstått Kinas intentioner. Sett från Kinas perspektiv var exporten “bistånd”.
När Kina ger bistånd förväntar man sig otvivelaktigt något i gengäld. Men genom att tillskriva utvecklingsländer förmågan att återgälda biståndet skapas också symboliskt jämlika relationer – en dimension som ofta förbises i väst.
[1] Party Literature Research Centre of the CCPCC (PLRC). 1982. “中共中央、国务院关于认真做好对外援助工作的几点意见 (1980 年 11 月 8 日)” [Synpunkter från Kinas kommunistiska parti och statsrådet om att grundligt genomföra arbetet med utlandsbistånd (8 november 1980)]. I: 三中全会以来重要文献汇编 第1卷 [Samling av viktiga dokument sedan det tredje plenumet, volym 1], 727–29. Beijing: Renmin Chubanshe.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
