Kina förespråkar ”vinn-vinn-samarbete” som alternativ till vad man ser som västerländsk nollsummediplomati. Målet är att främja gemensamma intressen och skapa vänskapsband, oavsett motpartens politiska system.
”Att bygga en ny typ av internationella relationer präglade av vinn-vinn-samarbete” är kärnan i Xi Jinpings tänkande om diplomati. ”Vinn-vinn-samarbete” (合作共赢) presenteras som ett alternativ till den rådande ”gamla” (dvs. västledda) typen av internationella relationer, som kinesiska toppdiplomater anser är präglade av konfrontatoriskt nollsummespel och en “kalla kriget-mentalitet”. Kina hävdar att samarbete i stället bör respektera ”mångfalden av kulturer och utvecklingsvägar”, och att internationella frågor ska hanteras genom ”policysamordning” på basis av gemensamma intressen. Samarbetet bör vara ”ömsesidigt fördelaktigt” och bidra till ”gemensam utveckling”.
Inom FN används samarbete som ett verktyg för att uppnå ett befintligt gemensamt mål. I samtida kinesiskt tänkande betraktas samarbete snarare som ett sätt att upptäcka gemensamma intressen. Samarbete ska enligt detta synsätt bygga ”vänskapliga relationer” utifrån principen om att ”söka samförstånd och lägga meningsskiljaktigheter åt sidan”. Från Pekings perspektiv är gemensamma intressen nyckeln till att underlätta för Kinas globala expansion, eller “fredliga utveckling i världen”.
Att samarbete mellan länder ska vara vänskapligt, ömsesidigt fördelaktigt och främja gemensam utveckling har varit ett huvudbudskap i den kinesiska utrikespolitiska retoriken ända sedan grundandet av Folkrepubliken Kina. Denna solidaritetsretorik är inte unikt kinesisk utan gemensam för det globala syd. Inom kinesiskt tänkande har samarbetsnarrativet dock en särskild konnotation som rör den form av ömsesidighet som präglar den traditionella konfucianska synen på sociala relationer. Den kinesiske forskaren Qin Yaqing menar att samarbete i Kina betraktas som ett verktyg för att upptäcka ”gemensamma intressen” och skapa relationell makt.[1] Toppmötesdiplomati – som äger rum inom Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC), Shanghai Cooperation Organisation och de olika Belt and Road-forumen – spelar därför en central roll i hur Kina bedriver sin utrikespolitik.
Det underliggande antagandet i dessa sammanhang är att det alltid finns gemensamma intressen – de behöver bara upptäckas. ”Pragmatiskt samarbete” är alltid möjligt. Underliggande i retoriken om ömsesidig nytta och “vänskapligt samarbete” – i synnerhet med länder i det globala syd — finns en förväntan om att mottagare av kinesiskt bistånd och lån ska återgälda genom att stödja Kina politiskt, t.ex. genom att inte ge Taiwan politiskt erkännande och att stödja Kinas ståndpunkter i FN. Kina varvar uppmaningar om att ”stärka internationellt samarbete” med propåer om ”multilateralism” (多边主义).
Den kinesiska termen för ”samarbete”, hezuo (合作), kan utöver detta avse nästan vilken typ av transaktion eller interaktion som helst mellan två eller flera parter. Ordet är förmodligen det mest feltolkade och missförstådda begreppet i Kinas relationer med väst. För kinesiska statliga bolag betyder ”internationellt samarbete” främst handel och investeringar, medan ”avdelningen för internationellt samarbete” vid Kinas olika ministerier framför allt ägnar sig åt protokollära frågor och etikett, att upprätthålla löpande diplomatiska kontakter och att anordna konferenser. ”Centrum för internationellt samarbete” på provinsnivå arbetar i huvudsak med exportfrämjande. Under Covid-19-pandemin innebar ”pragmatiskt samarbete på hälsovårdsområdet” mellan Kina och Frankrike inget annat än kinesisk export av munskydd och respiratorer.
När Xi Jinping ville betona Kinas stöd till det globala syd och bemöta kritiken mot Kinas tidiga mörkläggning av pandemin använde han istället begreppet ”solidariskt samarbete”. “Kulturellt samarbete” ska ge Kina uppskattning, förståelse och respekt från sina motparter, som en del av kampanjen för att ”berätta Kinas historia väl” (讲好中国故事). Men kulturellt samarbete kan också betyda att Kina förser byar i Afrika med digital-TV eller startar TV-stationer. Kinas ”internationella utvecklingssamarbete” omfattar både bistånd och utvecklingslån kopplade till Belt and Road (BRI) med det uttaladesyftet är att främja byggandet av ”mänsklighetens ödesgemenskap” (人类命运共同体), det vill säga Kinas vision av multilateralism.
[1] Qin Yaqing, A Relational Theory of World Politics, Cambridge, Cambridge University Press, 2018, p. 258.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
