Medan kritiken mot globaliseringen vuxit i väst har Kina blivit en av dess främsta försvarare. Globalisering med kinesiska särdrag handlar om att förebygga västerländskt inflytande och öka andra länders beroende av Kina.
Globalisering syftar på en process där integration och ömsesidigt beroende mellan länder ökar, och kännetecknas av ett flöde av varor, tjänster, information och kapital över nationsgränser. Tidiga former av globalisering uppstod under 14- och 1500-talen, när europeiska makter utvidgade sina handelssystem och etablerade kolonier. Själva begreppet “globalisering” fick fotfäste i slutet av 1900-talet, i samband med Kalla krigets slut, framväxten av marknadsekonomier, framsteg inom teknologi och transport, samt uppkomsten av internet. Från Sovjetunionens kollaps fram till den globala finanskrisen 2008 var det dominerande narrativet i väst att ekonomisk globalisering och frihandel leder till fred och välstånd.[1] Sedan slutet av 1990-talet har emellertid den nyliberala ekonomiska världsordningens kritiker lyft farhågor som rör ekonomisk säkerhet, nationell suveränitet och social rättvisa.
Samtidigt som kritiken mot globaliseringen vuxit i väst, så har Kina trätt fram som en av dess främsta försvarare. I sitt tal vid Världsekonomiskt forum (WEF) i Davos 2017 nämnde Xi Jinping “globalisering” 24 gånger, vilket togs emot med stor entusiasm bland politiker och företagsledare i publiken. Men bakom detta till synes neutrala begrepp döljer sig en mindre idealistisk agenda: globalisering med kinesiska särdrag handlar främst om att förebygga västerländskt inflytande och göra andra länder mer beroende av Kina.
Det kinesiska ledarskapets inställning till den globala ekonomin har alltid präglats av ett starkt fokus på självförsörjning (自力更生) och ekonomiskt oberoende. Även om ekonomisk globalisering anses vara en oundviklig trend som ger Kina stora möjligheter, har ledarna alltid varnat för potentiella risker och förluster om denna process inte hanteras effektivt. Ändå beslutade Kina att ”ha modet att delta i den ekonomiska globaliseringen” samtidigt som man betonade nationell säkerhet och självförsörjning.
Kina framhåller fördelarna med ekonomisk integration i sin retorik men begränsar i praktiken de inhemska marknaderna och flödet av information på ett ingående vis. Sedan Kinas inträde i Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 har landet utnyttjat sin status som utvecklingsland för sin integration i den globala ekonomin. I kraft av denna status har Kina kunnat dra nytta av förmåner som är förbehållna utvecklingsländer, såsom undantag för subventioner och möjligheten att skydda specifika sektorer som är sårbara för internationell konkurrens.
Under 1990-talet och början av 2000-talet, när Kina främst exporterade enkla konsumtionsvaror, väckte den ökande handeln med landet inga större farhågor. Men när kinesiska företag började dominera utvecklingen av avancerad teknologi och produktionen av kritiska varor såsom sällsynta jordartsmetaller, började beroendet av Kina att betraktas med mer skepsis.[2] Globaliseringen har i stor utsträckning drivits framåt av handeln med halvledare och de elektroniska produkter de möjliggör. Detta har resulterat i ett ömsesidigt beroende i den globala leverantörskedjan för produktionen av mikrochip. Beroendet har medfört sårbarheter som varken Kina eller USA är sena att utnyttja. I denna stormaktsrivalitet har halvledarteknologi blivit central och skapat en dynamik där många ledande företags främsta kunder också är deras största konkurrenter.[3] Denna dynamik kan förklara varför telekomföretaget Ericssons VD lobbade för sin huvudkonkurrent Huawei och protesterade mot att Sverige av säkerhetsskäl stängde ute det kinesiska bolaget från utbyggnaden av det svenska 5G-nätverket, efter att Peking hade hotat att vidta motåtgärder mot Ericssons verksamhet i Kina.
Det har blivit allt vanligare på senare år att betrakta ekonomiskt utbyte utifrån nationell säkerhet, vilket speglar en ny syn på globalisering i Kina och övriga världen. Oron för att beroenden ska kunna användas som påtryckningsmedel gör att både Kina och länder i väst känner sig manade att ta steg för att frikoppla ekonomierna från varandra (“decoupling”). För att hantera sitt växande beroende av utländska halvledare har Kina antagit en strategi för “tvåsidig cirkulation” (国内国际双循环) och planer som “Made in China 2025”. Åtgärderna syftar till att göra landet mindre sårbart genom ökad inhemsk konsumtion och förvärv av utländska företag, tekniköverföring, omfattande statligt stöd till inhemska halvledartillverkare och betydande investeringar i forskning och utveckling. Faktum är att Kina började med riskminimering (”de-risking”) långt innan det blev ett ledord i Bryssel.
I kölvattnet av Trump-administrationens reträtt från WTO och andra multilaterala institutioner, uppmanar Xi andra världsledare att stå emot amerikansk unilateralism, protektionism och frikoppling. Han framställer därmed Kina som en ansvarsfull stormakt och förespråkare av inkluderande ekonomisk globalisering (包容性经济全球化) som stödjer mindre utvecklade länder genom låga tullar och investeringar.
[1] A. Roberts and N. Lamp, Six Faces of Globalization: Who Wins, Who Loses, and Why It Matters, Harvard University Press, 2021.
[2] A. Roberts and N. Lamp p.211.
[3] C. Miller, Chip War: The Fight for the World’s Most Critical Technology, Simon & Schuster, 2022.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
