Kinas kommunistparti ser sig som arvtagare till en femtusenårig historia. Genom att förena uråldrig kultur med en egen version av marxism säger sig partiet erbjuda en överlägsen ”ny form av mänsklig civilisation”.
Termen “civilisation” började användas i Europa mot slutet av 1600-talet som en fördomsfull markör på ett samhälles utvecklingsgrad. I mitten av 1900-talet hade konceptet kommit att omfatta en mängd kulturcentra runtom i världen. Detta återspeglas i FN-stadgan, som framhöll att “civilisationens olika huvudformer” skulle representeras i Internationella domstolen. Termen introducerades i Kina genom japanska översättningar i slutet av 1800-talet och förknippades då med modernisering och ett förkastande av såväl traditionell kinesisk som minoriteters kultur.
Sedan början av 2000-talet har Kinas kommunistiska ledarskap gjort en dramatisk helomvändning och börjat omfamna den gamla kinesiska kulturen som en källa till legitimitet. Under Xi Jinping framställer sig partiet som arvtagare till en forntida kultur vars kulmen är en helt ny form av modernisering, som har sin grund i en kinesisk variant av marxism och är överlägsen den västerländska moderniseringen. Kina positionerar sig som en unik forntida civilisation och ett alternativ till den ”västerländska kapitalistiska civilisationen”, och ser sig samtidigt som en global ledare. I denna dualism sammanblandas landets multipolära ambitioner med FN:s inkluderande diskurs.
Begreppet civilisation uppstod i antikens Grekland och Kina ungefär samtidigt – för cirka 2500 år sedan – som ett sätt att särskilja mellan (de egna) ”civiliserade” kulturerna och andra ”barbariska” kulturer.[1] I sin moderna tappning användes begreppet i Europa under upplysningstiden, från slutet av 1600-talet till senare delen av 1700-talet, för att beteckna ett samhälle med lagar, handel, förnuft och seder. Det återgick under den europeiska kolonialtiden till sin forna betydelse för att rättfärdiga europeiska erövringar av folk som påståddes vara underlägsna.
Det var i detta sammanhang som det moderna begreppet kom till Kina under 1800-talet, när europeiska länder började dela upp Kina mellan sig, vilket de rättfärdigade genom att hävda att Kina var en underutvecklad civilisation. Samtidigt som de brottades med denna nya situation återanvände kinesiska tänkare ett äldre begrepp, wenming (文明), för att beteckna ”civilisation” i 1800-talets europeiska bemärkelse. Framstående kinesiska tänkare använde det för att anamma socialdarwinistiska idéer som rangordnade civilisationer. I tron att deras egen traditionella kultur – eller civilisation – var efterbliven, förespråkade de en ny kinesisk nationalism baserad på ”välstånd och makt” (富强). Regeringarna som styrde Kina från och med slutet av 1800-talet, däribland Guomindang från 1912 till 1949, angrep traditionell kultur och religion, inklusive traditionella skriftliga uttryckssätt.
När Mao Zedong och hans kinesiska kommunistparti kom till makten försvann begreppet ”civilisation” i stort sett från den officiella diskursen eftersom man fokuserade på att bekämpa imperialismen och borgerligt inflytande genom sovjetinspirerad marxism. Detta kulminerade i kulturrevolutionen (1966–1976), när Mao rensade ut alla som skulle kunna ”korrumpera massorna (…) med de exploaterande klassernas gamla idéer, gamla kultur, gamla seder och gamla vanor”. Konfucianska tempel och texter blev de främsta måltavlorna för förödelsen. Resultatet blev en orgie av kulturell förstörelse, med bestående skadeverkningar på den traditionella kinesiska kulturen, som under 2000-talet skulle få en central roll för partiets legitimitet.
När den maoistiska eran upphörde 1978 lanserades begreppet ”andlig civilisation” (精神文明), som betonade Kinas behov av moralisk utveckling, vid sidan av materiell modernisering, för att fostra idealistiska, etiska, kultiverade och disciplinerade socialistiska medborgare.
Under de följande tre decennierna blev ”civiliserat” beteende, från allmän hygien till korrekt internetanvändning, fokus för kampanjer som samordnades av Central Civilisation Office. Under Hu Jintao (2002–2012) utvidgades denna satsning till att omfatta ”civiliserade” städer och ”civiliserat” beteende online, vilket förenade social etikett med politisk regelefterlevnad.
Sedan Xi Jinping kom till makten har begreppet civilisation upphöjts till en syntes av Kinas kulturella storhet. Enligt den gängse uppfattningen i Kina sträcker sig den kinesiska civilisationen 5 000 år tillbaka i tiden. Denna idé baseras på skrifter om en halvmytisk dynasti, Xia. Att regeringen söker bevis för Xia-dynastins existens, har mycket att göra med dagens civilisationspolitik.
Allt detta har ett tydligt politiskt mål, där forntida storhetstider får utgöra grunden i ett historiebygge som leder fram till partiets oantastliga legitimitet. Kinas uråldriga civilisation påstås sträcka sig fram till idag och kulminera i det som kommunistpartiet sedan november 2021 benämner “en ny form av mänsklig civilisation” – en sammansmältning av forntida kinesiska kulturelement med en ny marxistisk modernitet. Detta narrativ framstår som allra tydligast inom ramen för Xis ‘globala civilisationsinitiativ’ (Global Civilisation Initiative, GCI) från 2023, som främjar en kulturrelativistisk syn på mänskliga rättigheter. GCI framhäver Kinas civilisationsmodell som en överlägsen väg mot global utveckling, som överträffar västs modernitet.[2] M. L. Cohen, “Being Chinese: The Peripheralization of Traditional Identity”, Daedalus 120, no. 2 (1991), pp. 113–34.
[1]I Kina förekommer termen hua-yi (“kinesisk barbar”) i många texter från denna period. Begreppet hua är i sig själv talande. Den används idag som synonym för “Kina” eller “kineser”, men ursprungligen betydde den prakt eller förfining, i kontrast till okultiverade och primitiva främlingar. I antikens Grekland beskrev Herodotos det grekiska motståndet mot Persien som en kamp mellan civilisationen och ”barbaroi”.
[2] M. L. Cohen, “Being Chinese: The Peripheralization of Traditional Identity”, Daedalus 120, nr. 2 (1991), s. 113–134.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
