Enligt Kinas konstitution är landets 55 officiellt erkända etniska minoriteter jämlika. Tillsammans med den styrande han-etniciteten liknas de vid ”kärnor i ett granatäpple” som är intimt sammankopplade, men fria att utöva egna seder.
I FN-sammanhang hänvisar begreppet etnicitet ofta till en grupps gemensamma ursprung, språk, sedvänjor och tro, men kan endast definieras subjektivt och godtyckligt. Begreppet etniska minoriteter är en social konstruktion som uppstod i samband med skapandet av nationalstaten, som byggdes upp kring en konstruerad nationalitet eller en etnisk majoritet.
Det kinesiska kommunistpartiet har delat in Kinas befolkning i etniska grupper, eller nationaliteter, bestående av 55 minoriteter och majoritetsgruppen han (汉族) – som i sig är en konstruktion från slutet av 1800-talet. I Kinas folkräkning 2021 tillhörde 125 miljoner invånare – nästan 9 procent av befolkningen – de officiella minoritetsgrupperna, såsom mongoler, tibetaner och uigurer.
Kinas etniska mångfald och dess stora territorium är delvis ett resultat av tidigare erövringar. Eftersom denna historiska expansionism inte överensstämmer med den officiella bilden av en i grunden fredlig kinesisk civilisation, hävdar partiet att man styr ett ”sedan urminnes tider enat multietniskt land”.
Efter att Republiken Kina grundades 1912 föreslog dess första president Sun Yat-sen att landet skulle bestå av en union av fem nationaliteter, eller etniska grupper (minzu, 民族); han, manchuer, mongoler, muslimer (gruppen hui) och tibetaner. Denna struktur ersattes snart med begreppet Zhonghua minzu (中华民族) – den kinesiska nationen, folket eller ”rasen” – en superetnicitet med ett förmodat gemensamt ursprung som fortfarande är en central del av partiets etnicitetsretorik.
Under sina första år övervägde kommunistpartiet att tillåta minoriteterna att bli självständiga från Kina.[1] Efter grundandet av Folkrepubliken 1949 inledde den kinesiska staten dock ett ”etniskt klassificeringsprojekt”, som forskare har beskrivit som en av 1900-talets största koloniseringssatsningar.[2] Projektet delade in befolkningen i etniska grupper enligt Josef Stalins kriterier: gemensamt språk, territorium, ekonomi och psykologisk natur. De flesta nationaliteter klassificerades på 1950-talet och 1979 uppgick antalet folkgrupper till dagens 56.
Flera av de etniska minoriteter som är officiellt erkända av den kinesiska staten omfattar också stora grupper som lever utanför Folkrepublikens gränser, såsom etniska kazaker, kirgizer och tadzjiker. Vissa av de etniska grupper som förekommer i stor omfattning utanför Kina har inte inkluderats bland Kinas 55 officiella minoriteter. Dessa inkluderar hakka (som kategoriseras som han) och hmong (som har inkluderats i miao-minoriteten).
De etniska minoriteterna framställs idag i den officiella diskursen som unika, men förenade med han-majoriteten som en del av den ”kinesiska nationen”. I detta begrepp ligger ett anspråk på auktoritet över minoritetsgrupperna som överskrider nationella gränser, eftersom även utländska medborgare med hankinesiskt ursprung – men i ökande grad även från de andra etniska minoriteterna – omfattas av vad partiet betecknar som ”kinesiskt”. Den kinesiska regeringen räknar också gaoshan (高山族) i Taiwan som en av Kinas etniska minoriteter. I gaoshan ingår 16 folkgrupper som den taiwanesiska regeringen officiellt har erkänt som urfolk. Den kinesiska regeringen hävdar å sin sida att det inte finns några ursprungsfolk i Kina, eftersom den då skulle behöva kännas vid landets koloniala historia.
Kinas minoriteter har traditionellt betraktats som primitiva och till och med underlägsna, inte minst av den styrande han-eliten.[3] I officiella kanaler framställs minoriteter ofta i stereotypa termer och som väsensskilda från majoriteten, där de dansar, sjunger och är klädda i traditionella dräkter. Detta gäller även delegater till Nationella folkkongressen, Kinas lagstiftande församling.
Den kinesiska konstitutionen fastslår att Kinas nationaliteter är jämlika. I dagens officiella diskurs heter det att de står lika nära varandra som ”frön i ett granatäpple”. Enligt konstitutionen har alla etniska grupper “frihet att använda och utveckla sina egna talade och skrivna språk och att bevara eller reformera sina egna traditioner och seder”.
I praktiken utsätts dock de etniska minoriteterna i allt högre grad för en ”andra generationens etniska politik” (第二代民族政策). Detta politiska ramverk betonar en enad nationell identitet och innebär en kraftig inskränkning av minoriteternas rätt till den egna kulturen, språket och identiteten. Minoritetsgrupperna saknar meningsfullt politiskt inflytande. Få av dem är över huvud taget representerade i centralkommittén och det är sällsynt att medlemmar av de etniska minoriteterna når de högre politiska maktpositionerna.
[1] M. Fiskesjö, “The Legacy of the Chinese Empires Beyond ‘The West and he Rest’”, Education About Asia, Vol. 22, No. 1 (2017), pp. 6-7.
[2] N. Tapp, “In Defence of the Archaic: A Reconsideration of the 1950s Ethnic Classification Project in China”, Asian Ethnicity, Vol. 3, No. 1 (2002), pp. 63-84.
[3] S. D. Blum, “Portraits of ‘Primitives’: Ordering Human Kinds in the Chinese Nation”, Rowman & Littlefield Publishers, 2000.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
