Kinas version av modernisering framställs som globalt överlägsen och förutsätter partiets ledarskap. Industriella, militära och teknologiska framsteg ska uppnås utan demokratisering, och garantera regimstabilitet.
Modernitet betraktas allmänt som nära kopplad till framsteg. Modernisering är utvecklingsprocessen från ett ”förmodernt”, eller ”traditionellt”, till ett ”modernt” samhälle. I den västerländska tanketraditionen har modernisering förknippats med såväl teknologisk utveckling som med sekularisering, demokratisering och främjande av mänskliga rättigheter. Modernisering är intimt kopplad till idéerna om upplysning och rationalitet.
I Kina fanns idén om att modernisering inte nödvändigtvis innebär ”västernisering” långt innan det kinesiska kommunistpartiet grundades. Redan efter nederlaget i opiumkrigen lanserade Kinas reformsinnade intellektuella parollen ”anta västerländsk kunskap för dess praktiska användning; bibehåll kinesiska värderingar som kärna” (中体西用). Denna anda har anammats av kommunistpartiet vars ledare har betonat att Kina inte kommer att eftersträva modernisering enligt västerländsk förlaga utan en ”modernisering av kinesiskt snitt” (中国式现代化). Denna modernisering ska omfatta industrin, jordbruket, militären samt vetenskap och teknologi – men inte politisk liberalisering eller demokrati. Det senare, anser kommunistpartiet, har lett till sociala konflikter i väst – vilket Kina endast kan undvika genom att förlita sig på kommunistpartiets ledarskap och socialistisk modernisering (社会主义现代化).
Li Shulei, chef för kommunistpartiets propagandaavdelning, har beskrivit modernisering som något som väst tvingade på Kina och som därefter blev en nationell nödvändighet.[1] Denna syn är djupt rotad i Kinas historiska minne. Ända sedan nederlaget mot de teknologiskt överlägsna britterna och japanerna på 1800-talet har teknikdriven modernisering setts som den enda vägen för Kina att övervinna landets underutveckling och nationella förödmjukelse. Genom kampen för nationellt självbestämmande knöts modernisering också nära antiimperialismen.
Sun Yat-sen, som betraktas som ”det moderna Kinas fader”, hävdade i Folkets tre principer (1911) att en ökning av ”folkets välfärd” (民生) genom ekonomiska och industriella utvecklingsprogram var en förutsättning för att förverkliga ”nationalism” (民族主义) och ”självbestämmande” (自决权).[2] Både kommunistpartiet och Kuomintang – det politiska parti Sun grundade och som numera är ett av de största partierna i Taiwan – gör idag anspråk på Sun Yat-sens intellektuella arv. Chen Duxiu och Li Dazhao, som grundade det kinesiska kommunistpartiet 1921, följde i Suns fotspår och såg modernisering som en central del av den antiimperialistiska och antikoloniala kampen, och som ett medel för att förbättra folkets levnadsvillkor och stärka förmågan till självständig utveckling.
De tidiga kommunisterna kopplade även Kinas strävan efter modernisering till andra fattiga länders ambitioner att modernisera. Liu Shaoqi, som senare skulle bli Folkrepubliken Kinas president, förklarade 1945 att den väg Kina valde skulle visa vägen för sydostasiatiska länder som befann sig i liknande omständigheter.[3] Kina utvidgade senare sina nationella moderniseringsambitioner till andra länder genom utlandsbistånd.
Från och med Mao Zedong gjorde kommunistpartiets ledare klart att Kina skulle eftersträva ”socialistisk modernisering”. Under Mao-eran innebar detta att följa Sovjetunionens exempel och modernisera industrin, jordbruket, militären samt vetenskap och teknologi. Kampanjen Stora språnget framåt var Maos försök att påskynda omvandlingen av Kinas ekonomi från agrar till industriell – men resulterade istället i den största hungersnöden i mänsklighetens historia.
”De fyra moderniseringarna” av industrin, jordbruket och militären samt vetenskap och teknologi blev sedan kärnan i Deng Xiaopings reform- och öppningspolitik. Gentemot väst hävdade Deng: ”Våra fyra moderniseringar är fyra moderniseringar av kinesiskt snitt”. Dengs moderniseringar inkluderade den ”socialistiska marknadsekonomin”, som både hade statliga inslag och omfattade privata företag, men även experiment med utländsk teknologi och politik. Deng avvisade dock ”den femte moderniseringen”, nämligen liberal demokrati, som dissidenten Wei Jingsheng föreslog i en väggtidning på den så kallade demokratimuren i slutet av 1970-talet.
Xi Jinping har beskrivit kinesisk modernisering som vägen till ”den kinesiska nationens stora renässans”, som ska vara uppnådd till Folkrepublikens 100-årsjubileum 2049. En milstolpe på vägen dit är att göra framsteg mot ”gemensamt välstånd” och att bli ett medelinkomstland till 2035. Vid den 20:e partikongressen 2022 infördes målet om ”kinesisk modernisering” i kommunistpartiets stadgar.
Under Xi-eran har partiets diskurs om modernisering fått en djup moralisk underton. Den hävdar att Kina eftersträvar en ”människocentrerad utveckling” – som står i kontrast till ”den gamla vägen med kapitalcentrerad, polariserande och expansionistisk västerländsk modernisering” – och en ”helprocessdemokrati” som lämpar sig bättre för Kina än liberal demokrati. Med hänvisning till Sun Yat-sens vision om modernisering hävdade Xi 2020 att Kina kommit mycket längre än vad Sun kunnat föreställa sig – och att denna utveckling endast kunnat åstadkommas av kommunistpartiet. Mer liberala röster i Kina varnar dock för att Xis prioritering av ideologi framför ekonomin har omöjliggjort politisk innovation, vilket lade grunden för Kinas tidigare så framgångsrika modernisering.
[1] Li Shilei, 我观世音 [I am Avalokitesvara], Jinan: Taishan chubanshe, 1992, p. 22.
[2] P. Linebarger, The Political Doctrines of Sun Yat-Sen, The Johns Hopkins Press, 1937.
[3] A. L. Strong, ‘The Thought of Mao Tse-Tung’, Amerasia, June 1947.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
