I Kina har ”gemensamt välstånd” utvecklats från Maos egalitarism till marknadsekonomi och populism. Till skillnad från den liberala synen på välstånd i väst är det kommunistpartiet som garanterar en god levnadsstandard.
I den globala diskursen har begreppet välstånd vanligtvis handlat om ekonomiskt och socialt välbefinnande, vilket i många sammanhang — både inom nationalstater och internationella institutioner — har kopplats till sociala och politiska friheter. FN-stadgan talar om att främja ”sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet”.
I modern tid har termen välstånd haft en framträdande roll i den kinesiska politiska traditionen. Sun Yat-sen, som ofta beskrivs som det moderna Kinas grundare, räknade 1905 ”folkets försörjning” som ett av sina tre viktigaste politiska mål (tillsammans med nationalism och demokrati). Under de följande decennierna knöts välstånd i olika former till nationell pånyttfödelse och politisk legitimitet — från Mao Zedongs koncept ”gemensamt välstånd” (共同富裕), som i praktiken innebar radikal egalitarism och uppmuntrade våldsam revolutionär kamp, till Deng Xiaopings omtolkning av konceptet för att möjliggöra gräsrotskapitalism. Under Xi Jinping har ”gemensamt välstånd” fått en ny populistisk innebörd, med fokus på performativa handlingar och propaganda. Till skillnad från det globala perspektivet, där välstånd kopplas till individuell frihet, betraktas välstånd i Kina som en förmån som levereras av partiet..
Före den kommunistiska eran satte Sun Yat-sen välstånd i centrum för det kinesiska politiska tänkandet då han lanserade “folkets tre principer” (三民主义). . Den tredje av dessa principer, minsheng (民生主義), betonade ”folkets välfärd” genom jordreform, fördelningspolitik och statligt styrd ekonomisk utveckling, och delade in välfärden i fyra grundläggande områden: kläder, mat, boende och rörlighet. Sun hade influerats av den amerikanske samhällsfilosofen Henry George och en kombination av traditionella kinesiska värderingar och moderna styrningskoncept. Hans doktrin förespråkade samarbete snarare än marxistisk klasskamp, omfördelning av markäganderätt och statlig tillsyn av större industrier i syfte att uppnå nationellt välstånd utan att skapa extrem ekonomisk ojämlikhet.
”Gemensamt välstånd” (共同富裕) nämndes för första gången i Folkets dagblad den 25 september 1953. Den maoistiska tolkningen av termen kopplade välstånd till kollektivt ägande och ömsesidigt stöd inom ramen för jordbrukskooperativ. När Maos politiska kampanjer upphörde i slutet av 1970-talet inledde Deng Xiaoping en ideologisk omsvängning. Medan kapitalismen tidigare fördömts som ”en väg där ett fåtal blir rika”, gjorde Dengs reformpolitik det möjligt att omdefiniera ”gemensamt välstånd” för att tillåta det som varit förbjudet under Mao: att låta några individer och regioner börja ackumulera rikedom. ”Fattigdom är inte socialism”, förklarade Deng.
I och med Dengs version av kapitalism, under parollen ”socialism med kinesiska särdrag”, men även under hans efterträdare, sågs BNP-tillväxt som en central framgångsindikator. 1997 introducerade Jiang Zemin de ”två hundraårsmålen”: att ”uppnå måttligt välstånd och ta djärva steg mot välstånd och makt” till 100-årsjubileet av det kinesiska kommunistpartiets grundande 2021; och att ”bygga ett modernt socialistiskt land som är välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat och harmoniskt” till Folkrepubliken Kinas hundraårsdag. Dessa mål satte ramarna för det ”gemensamma välståndet”.
Mot slutet av Hu Jintaos era (2002-2012) stod det klart att den snabba utvecklingen hade skapat stora sociala och ekonomiska ojämlikheter. För att hantera ”den eskalerande sociala stratifieringen och de växande samhällsproblemen”, som en statlig ekonomisk tidskrift formulerade det 2007, ”måste det till nya idéer”. Detta nytänkande kom i form av Hu Jintaos ”vetenskapliga syn på utveckling”, som förespråkade en mer balanserad tillväxt framför en rent expansiv finanspolitik.
Under Xi-eran har det gemensamma välståndet hämmats av spänningar i Kinas ekonomiska modell, främst i form av kapitalismens oundvikliga ojämlikheter (”inneboende motsättningar”) som härrör från det faktum att tre fjärdedelar av den urbana arbetskraften är anställda i privata företag. Medan löftet om gemensamt välstånd förblir centralt för kommunistpartiets legitimitet innebär den stagnerande ekonomiska tillväxten att det krävs nya strategier.
Xi Jinpings åtgärder har bestått av såväl konkreta initiativ som performativa handlingar. I mars 2021 utsågs provinsen Zhejiang till en ”demonstrationszon”, vilket inkluderade förslag om att skapa ”högkvalitativa” jobb för att främja gemensamt välstånd. Retoriken om gemensamt välstånd på högsta politiska nivå fick ny energi i augusti 2021, när Xi kopplade konceptet till det geopolitiserade begreppet ”modernisering av kinesiskt snitt”. Den huvudsakliga innebörden av begreppet är att den typ av modernisering som bedrivs av kommunistpartiet är mer rättvis och hållbar än den västerländska.
Den performativa aspekten av begreppet blev tydlig i augusti/september 2021, när stora företag pressades att donera miljarder till fonder för gemensamt välstånd. I samma anda utropade Kina sig som segrare i ”kriget mot fattigdom” i december 2020, samtidigt som premiärminister Li Keqiang noterade att 600 miljoner kineser fortfarande levde på mindre än 140 dollar per månad.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
