För Kinas ledning är historieskrivning ett centralt verktyg för att befästa regimens legitimitet. Sedan 2012 har partiet skärpt kontrollen över Kinas redogörelse av historien och framställer sig som arvtagare till en både revolutionär och uråldrig kultur.
Enligt en universell syn på vår historia präglar den mänskligt beteende. Även i Kina klingar George Santayanas berömda ord sant; ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Historien exploateras dock ständigt runtom i världen. Kinas kommunistparti har länge använt historieskrivning som ett sätt att rättfärdiga och försvara sin makt, vilket följer traditionen av ’korrekt’ historia som grundlades i Sovjetunionen under Stalin 1938. Sedan Xi Jinping kom till makten i slutet av 2012 har partiets officiella historiesyn som en källa till makt och legitimitet betonats allt mer.
Kinas kommunistparti har sedan sin tillkomst på 1920-talet hållit fast vid en materialistisk historiesyn,[1] som grundar sig i en doktrin om linjär historisk utveckling genom klasskamp. Utifrån denna socialistiska historiografi etablerade sig Mao Zedong som landets revolutionära ledare under 1940-talet och under decennierna som följde fungerade denna historieskrivning som ett verktyg för att legitimera KKP:s roll som både revolutionär rörelse och regeringsparti. I KKP:s första formella historieresolution 1945 sammanfattade Mao de viktigaste politiska lärdomarna sedan partiets grundande 1921. Resolutionen, som följde på Maos framgångsrika utrensning av politiska motståndare, riktade i synnerhet kritik mot påstådda skadeverkningar från ”vänsterorienterad opportunism” under det föregående decenniet, och formaliserade Maos herravälde. Därmed lades grunden för den katastrofala kulturrevolutionen – ett decennium som skulle innebära en enorm förödelse för Kinas kulturarv.
Efter Maos död slog partiet in på en ny väg med reformer och öppning mot omvärlden. Det krävdes ett nytt samförstånd om historien för att förklara Mao-erans misslyckanden och konsolidera reformagendans maktbas. Detta kom 1981 med Deng Xiaopings “Resolution om vissa frågor i vårt partis historia sedan Folkrepubliken Kinas grundande” (关于建国以来党的若干历史问题的决议). Dengs resolution syftade till att omformulera reformprojektet och avgöra frågan om kulturrevolutionens ”felaktiga teorier och metoder” utan att underminera Maos revolutionära roll, genom att insistera på att Maos ”bidrag till den kinesiska revolutionen vida överväger hans misstag”.
På samma sätt fastställde KKP:s tredje resolution om historia i november 2021, Resolution om partiets stora framgångar och historiska erfarenheter under hundra år av kamp (中共中央关于党的百年奋斗重大成就和历史经验的决议), en ny riktning för partiet och befäste dess maktanspråk under Xi Jinpings ledning. Resolutionen etablerade Xi som pionjär och karismatisk ledare för en ”ny era av socialism med kinesiska särdrag” (中国特色社会主义新时代), samtidigt som den cementerade hans makt och gärning. Xis ”nya era”, en period som omfattade mindre än en tiondel av KKP:s 100-åriga historia, utgjorde mer än hälften av texten i resolutionen.
Under Xi Jinpings ledning har kommunistpartiet lagt allt större fokus på att lyfta fram partiets revolutionära historia. I statsmedier har det lanserat idén om ”röda gener” (红色基因), som syftar på den revolutionära andan och partiets historia som ett politiskt och kulturellt arv för det kinesiska folket. Man har även försökt trygga sin legitimitet som revolutionär rörelse genom kampanjer mot ”historisk nihilism” – i betydelsen förnekande av partiets officiella historieskrivning och dess materialistiska historiska utveckling – och genom att lagstifta mot förtal av hjältar. Sedan Xi kom till makten har Kinas ”förträffliga traditionella kultur” åter lyfts fram som källa till legitimitet för partiet, vilket särskilt framgår av hans paroll från 2012 om ”Kinas dröm om den kinesiska nationens stora renässans”. Denna idé går ut på att Kina, efter att ha förödmjukats av västvärlden i över ett sekel, ska återta sin plats som världens mittpunkt, vilket den kinesiska civilisationen haft under större delen av sin historia, enligt partiets nuvarande historieskrivning.
[1] L. Pang, “Mao’s Dialectical Materialism: Possibilities for the Future”, Rethinking Marxism: A Journal of Economics, Culture & Society, vol. 28, no. 1, February 2016, pp. 108-123.
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
