Kinas ”övergripande nationella säkerhet” omfattar allt ifrån politik och ekonomi till kultur. Dess främsta mål är att skydda och stärka partiets maktställning mot vad man uppfattar som inhemska och utländska hot.
I Kina är nationell säkerhet och statlig säkerhet synonyma begrepp (båda översätts till kinesiska som 国家安全). Statssäkerhet syftar till att konsolidera det kinesiska kommunistpartiets maktställning och att skydda det mot inhemska och utländska hot. Partiet uppfattar hot mot statens säkerhet som i grunden existentiella. Statssäkerhet omfattar politisk säkerhet, inrikes säkerhet, militär säkerhet, ekonomisk säkerhet, kulturell säkerhet, social stabilitet och informationssäkerhet, vilket innebär att regimen också ser dessa som förutsättningar för sitt fortsatta maktmonopol.
För att fullt ut inse vad statssäkerhet innebär för partiet är det viktigt att förstå vad partiet uppfattar som hot mot sin makt. Ett sådant övergripande hot är ideologisk infiltration från ”västliga fientliga krafter”, vilket omfattar utländska civilsamhällesorganisationer och internationella medier. I retoriken poängteras att en regim som inte är säker inte heller kan skydda en individs personliga säkerhet. Det finns samtidigt ett underliggande antagande om att de som medverkar till att värna den härskande elitens intressen ska åtnjuta säkerhet.
Det är främst den kinesiska partistaten som ska gagnas av statssäkerhet, medan exempelvis medborgerliga och individuella friheter inte beaktas. Detta återspeglas i artikel 2 i Nationella säkerhetslagen (NSL) från 2015:
Statssäkerhet avser den relativa frånvaron av internationella eller inhemska hot mot statens makt att styra, suveränitet, nationell enighet och territoriell integritet, folkets välbefinnande, hållbar ekonomisk och social utveckling och andra viktiga nationella intressen, samt förmågan att garantera ett fortsatt gott säkerhetsläge [kursivering tillagd].
Vidare definieras “staten” i NSL som den kommunistpartistyrda staten: ”staten upprätthåller Kinas kommunistpartis ledarskap”. I Kinas konstitution finns liknande formuleringar. Således bör ”statssäkerhet” ytterst förstås som säkerhet för partiet.
De primära uppdragen för Kinas civila underrättelsetjänst, ministeriet för statssäkerhet (MSS), återspeglar ytterligare det kinesiska begreppet statssäkerhet. Till skillnad från sina motsvarigheter i demokratier bedriver MSS till exempel inhemskt spionage mot dissidenter med utländska kontakter, samt spionage i utlandet mot uigurer, tibetaner, taiwaneser, demokratiaktivister och medlemmar av Falun Gong-rörelsen, och deras sympatisörer. Detta återspeglar en oro hos partiet för att dessa grupper skulle kunna utgöra säkerhetshot, vilket även omfattar all opinionsbildning som kan försämra bilden av Kina i utlandet.
Ett exempel på hur begreppet ”säkerhet” används av kinesiska statliga företrädare är Pekings försök sedan 2017 att försvara inrättandet av omskolningsläger i Xinjiang. De som har frihetsberövats i lägren har inte åtalats för några brott, men den kinesiska regeringen har beskrivit lägren som en del av dess åtgärder mot terrorism och därmed som ett sätt att skydda statens säkerhet.
Kulturell säkerhet syftar till att skydda det kinesiska samhället från kulturell infiltration av hegemoniska makter, västerländsk påverkan och kulturellt förfall. Begreppet kulturell säkerhet är sammankopplat med ”ideologisk säkerhet”, som inbegriper hot såsom “västerländsk demokrati, västerländsk kulturell hegemoni, den mångsidiga spridningen av information och opinionsbildning på internet samt religiös infiltration”. Wang Huning, en av kommunistpartiets mest framstående ideologer och idag medlem av politbyråns ständiga utskott, hävdade 1994 att globalisering var en form av västerländsk kulturell hegemoni som utgjorde ett existentiellt hot mot partiet.
Livsmedelssäkerhet definieras som nationell självförsörjning av livsmedel och sammankopplas med regimens säkerhet. Detta kan ställas i kontrast med definitionen från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, där livsmedelssäkerhet är ”en situation som råder när alla människor, vid alla tidpunkter, har fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräcklig, säker och näringsrik mat som uppfyller deras kostbehov och matpreferenser och möjliggör ett aktivt och hälsosamt liv”.
Mänsklig säkerhet uppfattas i Kina som fokuserad på mänskligheten som kollektiv, snarare än på den enskilda individen – som annars tenderar att stå i centrum när mänsklig säkerhet avhandlas. Det kinesiska synsättet är att staten är den främsta garanten för mänsklig säkerhet, snarare än att utgöra ett hot mot den..
As China’s leaders retreat to Beidaihe ahead of October’s Party Plenum, a front-page report on visiting scientists reveals what Beijing expects of its researchers — and what ”responsible” science means when it answers to the Party.
On the anniversary of the Tiananmen Square massacre, China’s official People’s Daily ran the word ”development” twenty times across a single front-page article — asserting, as it has for three decades, that economic growth can offset the need to discuss thorny questions like human rights and democracy.
When Beijing recalled twin giant pandas from Tokyo’s Ueno Zoo in January, it was the most visible sign yet of a Sino-Japanese relationship at its lowest point in years — driven by Tokyo’s plain talk on Taiwan. Beijing’s response has worked on two tracks: coercive pressure and the official language of ”friendship” and ”culture.”
As the Mid-Autumn Festival approached this September, the propaganda office of China’s Yunnan province organized nearly identical cultural galas in Hanoi and Phnom Penh — a window into how ”friendship” and ”culture” function as organizing principles of Chinese foreign policy in Southeast Asia.
When Beijing offered Swedish visitors visa-free access to ”experience the real China,” it wasn’t hospitality — it was a message. Unpacking Sweden’s first foreign ministerial visit to China in a decade means reading what was not said, and who was not on the plane home.
China under Xi promotes a utopian global vision, recasting norms on law, rights, and democracy while tightening domestic control and asserting great-power status.
